Av Jan KjellinSå var det sommar igen, då. Sommarlov – fast det har vi ju inte i förskolan. Eller har vi det? Jag tycker mig se en växande tendens inom förskolan att i allt större utsträckning följa grundskolans tidsmässiga struktur med höst- och vårterminer, samt innehållsligt. Vi avslutar våra “grupper” i samband med att vårterminen slutar och de är även pausade under höst-, sport-, jul- och påskloven. Dessa perioder har vi inte heller någon tid avsatt för avdelningsplanering/-reflektion. Normalt har vi ca 1,5 timme/vecka avsatt för sådant. Det pågår även en diskussion om huruvida vår enskilda planeringstid/PUT/TVU ska bli indragen under sommar- och julloven till förmån för tid i barngrupp istället – just med argumentet att det under den tiden ändå inte pågår någon planerad verksamhet (läs: undervisning).
Med andra ord och om man vill vara lite elak kan man säga att förskolan är stängd, men dagis är öppet under dessa veckor. Det är förstås inte helt sant.
Ett strukturellt kaos
Under de här veckorna – då vi dessutom ofta slår ihop flera verksamheter med varandra – pågår ett intensivt arbete. En gemensam organisationsstruktur behöver växa fram, sprungen ur något dokument som rektorerna och/eller några av dem utsedda individer tagit fram. Det är en utmaning, då det sker i princip parallellt med verksamheten i sig. Dessutom kommer vi som jobbar från olika avdelningar och förskolor. Vi tar med oss egna lokala strukturkulturer och sätt att göra saker på – och olika starka viljor att anpassa oss till en ny, tillfällig struktur. Barnsyn och förhållningssätt kan också skilja sig åt, liksom samarbetsförmågan/-viljan.
Som grädde på moset innebär ihopslagningsveckorna även nya rutiner i/för köket, brist på vikarier (eftersom alla som vill jobba redan gör det) och allmän förvirring kring vem man kontaktar om det “är” något. Ofta är det någon stackare som blir tillförordnad rektor (jag tackade vänligt med bestämt “nej” det här året) och får lösa de utmaningarna parallellt med sitt arbete i barngrupp med en högs symbolisk ersättning som tack.
Jag tycker det är svårt att ge en mer konkret beskrivning av de strukturella förutsättningarna för “sommarförskola” än det jag skriver ovan. Allt är liksom flytande. Det är lugnt och intensivt på samma gång. Man vet på ett ungefär vad som ska hända och hur dagen ser ut. Samtidigt lever man i nuet och är lika förvirrad som en vikarie som gör sin första dag. Man har ett stort ansvar och man har ingen riktig koll på något.
Ett kreativt kaos
Jag förstår att inte alla tycker om detta och att vissa gör vad som står i deras makt för att undvika att jobba dessa veckor. Vill man ha ordning och reda, var sak på sin plats och tydliga regler för såväl stort som smått är det en oerhört stressande situation att befinna sig i.
Men jag trivs bra. För även om det är utmanande, så är det även jätteroligt! Kan man se bortom det strukturella kaoset är det även möjligt att se ett kreativt kaos växa fram. Här möts:
- Barn, varav de flesta vid det här laget är erfarna förskolebarn och har åtminstone en (1) trygg vuxen på plats att ty sig till förutom kanske några gamla kompisar.
- Barn som plötsligt hittar en ny bästa kompis.
- Barn som upptäcker andra sätt att göra saker på.
- Barn som äntligen får chansen att testa det där som de vanliga fröknarna alltid säger “stopp” till.
- Barn som plötsligt får möjlighet att äntligen pröva sina vingar på egen hand och upptäcka att de kan göra och lära sig massor av saker som de annars inte hade vetat att de kan.
Javisst finns där även de barn som inte riktigt klarar detta. Barn som av olika skäl behöver den rigiditet och trygghet den “vanliga” avdelningen med den “vanliga” strukturen, de “vanliga” fröknarna och de “vanliga” kompisarna kan erbjuda. Men även dessa barn har ett behov av utmaningar. Även de kan – givet att de får den uppbackning de behöver – få möjlighet att växa och komma ur dessa veckor som nya, lite starkare, individer.
Undervisning hej hej
Undervisningspuritanerna kanske ryggar tillbaka inför blotta tanken på att man kan beskriva sommarförskola som en plats för utveckling och lärande. Där är idel oplanerade aktiviteter, sällan lärarledda och många gånger uppkomna i stunden, beroende på väder, humör och vilka som är närvarande just idag. De blir nästan aldrig dokumenterade och ingår sällan i något fokusområde eller centralt tema. Inte direkt den sortens långsiktiga “processer som på lektioner eller vid andra lärtillfällen leds av lärare eller förskollärare mot mål som anges i förordningar och andra författningar /…/ och som syftar till utveckling och lärande genom att barn eller elever inhämtar och utvecklar kunskaper och värden” som utbildningsdepartementet föreställde sig när definitionen skrevs in i Skollagen (1 kap. 3 §). Kanske uppfyller det inte heller den bild av hur det ser ut när en lärare i förskolan gör sin “lärargrej”.
Men ändå är det ju en inhämtning av kunskaper och värden som sker. Om än på lite kortare sikt och med lite andra mål än de som “anges i förordningar och andra författningar”. Eller? Och läroplanen gäller ju faktiskt även i juli, oavsett mängden planeringstid eller graden av struktur.
En annan sak som slår mig när jag skriver den här texten i kölvattnet av en annan på bloggen publicerad text är att prioriteringar av arbetsuppgifter/ansvar/”vad som är viktigt” väl aldrig varit ett problem under de här veckorna. Nej, tvärtom tycks det falla sig helt naturligt vad som måste göras, vad som borde göras och vad vi kan strunta i att göra. Tänk att det kan vara så? Trots strukturellt kaos och så vidare…
Sommarutmaningen
Avslutningsvis skulle jag vilja utmana dig som just nu kanske befinner dig på en ihopslagen, sommaröppen förskola, omgiven ett strukturellt och kreativt kaos: Ta en stund och ett steg tillbaka där du står på gården och ser barnen svärma runt gungor, sandlådor och andra lekmaterial. Sätt dig rentav på en bänk om där finns någon. Sedan ser du dig omkring med dina förskolepedagogiska glasögon på. Vad gör barnen? Vilka leker med vilka? Vilka utforskar på egen hand? Vad händer? Vilken utveckling ser du? Vilket lärande?
Vad tar barnen med sig av den här dagen, tror du?
Och varför – tror du – är det så svårt för en del att uppfatta det som just det lärande och den utveckling det faktiskt är?
