Av Maria KarlanderTyst, för att vi som allra mest vet om hur den dystra verkligheten ser ut, säger… ingenting. Jo, några av oss gör det, men vi är försvinnande få. Tystnadskulturen är och har alltför länge varit total. Vi pratar med varandra när vi möts i personalrummet och på Ica. Och vi pratar med våra nära och kära. Vi pratar möjligen med vår rektor på våra arbetslagsträffar. Men där tar det slut.
Vi pratar inte om hur tuff vår arbetsbelastning är med de som faktiskt förtjänar att veta om det; våra barns föräldrar. Inte med de som sitter på beslutandemandaten; politikerna. Vi är inte speciellt aktiva i sociala medier eller i de demonstrationer som faktiskt uppstått de senaste åren. Och vi skriver inga arga insändare, vi mailar inte vår förvaltning och hela delegationsordningen, vi skriver inte under namninsamlingar. Vi säger inget de ytterst få tillfällen som en politiker får för sig att hälsa på hos förskolorna. Jo, några gör det. Men försvinnande få. Varför?
”Vi är trötta”, sägs det. Ja, jag med! ”Vi orkar inte”, sägs det. Nä, inte jag heller! ”Vi hinner inte”, sägs det. Nä, inte jag heller. ”Det kommer ändå inte hända något”, sägs det. FEL!!! Det händer inget för att NI ÄR TYSTA!
Det är också tyst för att ni som har era barn hos oss, inte verkar vilja veta hur verkligheten ser ut. Ni frågar inte. Få gör det, men ack så få. Hur många av er ställer frågan till era barns pedagoger; ”Har ni förutsättningar att göra ert jobb?”. Själv har jag fått frågan kanske tre gånger under trettio år.
Alla är tysta
Det är också tyst för att ni rektorer är än mer tysta ( hur det nu är möjligt) än vad era medarbetare är. Ni pratar möjligen med varandra och möjligen med er chef. Ni säger att ni ”gör allt ni kan”. Fel! Det gör ni INTE! Få gör, men ack så få. Hur många av er har returnerat arbetsmiljöansvaret? Och hur många av ER har skrivit arbetsskadeanmälningar för att NI inte sover om nätterna, har huvudvärk och upplever stress pga att ni inte har resurser till era medarbetare så de kan göra ett gott jobb? Hur många av er säger NEJ, när ni ser det orimliga i att knö in fler barn i grupperna? Hur många av er skriver insändare eller är fullt ut ärliga när ni får frågan av någon uppåt i delegationen? Om någon ens ställt er frågan…
Ibland drömmer jag om att alla ni som är tysta, medgörliga, följsamma, strävsamma slutar vara tysta och reser er upp och gör det som några få av oss gör: säger NEJ, säger ifrån, engagerar er och GÖR något. Tänk vad många vi skulle bli. Och tänk vad svårt det skulle vara för politikerna att fortsätta låtsas som problemen i samhället kan lösas med kortsiktiga, förhållandevis billiga lösningar. Tänk om alla medarbetare, vårdnadshavare, chefer skulle bryta den tystnadskultur som råder och våga prata, våga ställa krav och våga säga nej. Ibland drömmer jag om vilken jäkla grej det skulle bli. Hur det skulle väcka uppståndelse i media och vart man kom skulle frågan vara aktuell…
Förskolan i samhället
För förskolan behövs i samhället. Förskolan behövs för barnen. Förskolan är viktig. Men det är bara en kvalitativ förskola som är det, som behövs och är viktig. En verksamhet som inte fungerar är ingen förskola. Det är enbart barnpassning och inte ens en särskilt säker sådan. I alla fall inte som det ser ut nu.
Så om du kan tänka dig att bryta tystnaden och börja agera, allt mer än du gör idag, då kan det vara skillnaden som gör skillnaden. Då kanske fler vågar och ju fler som vågar desto större är chansen att vi får tillbaks den kvalité som svenska förskolan en gång kunde skryta med. Då kan vi åter igen bli världens bästa förskola. Men om du inte gör det. Om du fortsätter vara tyst. Kan du då klaga på att inget sker?
Begrav tystnadskulturen. Den är ändå inget att ha. Gör något. Vad som helst funkar. Bara du gör något! Gör du redan ALLT du kan? Bra! Var stolt! Det är du och vi andra som vågar som förhoppningsvis lyckas till slut. Det gäller bara att vi håller i och håller ut. Men oavsett utgång, kan vi i alla fall gå med ryggen rak. Vi som inte var tysta.
Vi försökte åtminstone…
