Dagen då ”slingan” kom

På förskolorna i Malmö Stad är det vanligt att all dokumentation ska göras i något som kallas ”slingan”. Slingan är egentligen inget annat än en enkel PowerPoint-presentation med förifyllda ”frågor”. Slingan ska fyllas i för att kunna följa arbetet på avdelningen. Ett dokumentationsverktyg som ska hjälpa förskolläraren att följa upp och utvärdera verksamheten helt enkelt! Ingen dum idé så långt!

För vissa är säkert slingan ett jättebra verktyg, men är det verkligen så att ”one size fits all”?

Och vem är det egentligen dokumentationen ska göras för?

Vi tar det från början

Precis vid införandet av de nya befattningarna, förste förskollärare och biträdande rektor, var jag föräldraledig. Ett halvår in i den nya organisationen kom jag tillbaks till arbetet. Jag var sedan innan ganska ambitiös med mina dokumentationer och lyckades tjata till mig en iPad. Och det här var ganska långt innan iPads var standard i förskolan.

Dokumentation gjorde jag ”on the fly” via min iPad i små keynote-presentationer där jag knöt aktiviteter till mål i läroplanen, vad som kommit ur aktiviteten och hur man skulle kunna arbeta vidare. Det var också ett smidigt sätt att visa vårdnadshavarna vid hämtning vad som hänt under dagen. Detta var något jag tänkt fortsätta med även efter min föräldraledighet.

Intet ont anande fortsatte jag att göra mina keynote-dokumentationer. Men efter en tid fick jag förklarat för mig av förste förskolläraren att jag gjort fel. Detta var dagen slingan kom in i mitt liv. Förste förskollärare på min dåvarande arbetsplats gjorde klart för mig att ”visst var det bra att jag dokumenterade och så, men det måste göras i slingan”.

Vilken slinga?

Hur kommer jag åt den?

Och vem är det som ska läsa den?

I min lilla naiva värd levde jag kvar i en verkligheten där det var mitt ansvar som förskollärare att ansvara för undervisningen (även om detta var innan undervisnings-begreppet gjorde sitt intåg i läroplanen). Jag trodde även att dokumentationen var något jag gjorde för min egen, mina kollegors och framförallt för barnens skull. Detta för att underlätta planeringsarbetet inför kommande projekt och aktiviteter. Inte trodde väl jag att mitt arbete skulle granskas av någon annan än möjligtvis min (lönesättande) chef. Rektorn har ju trots allt huvudansvaret.

Tekniken också

Mitt allra största problem med slingan då (och det här var ju några år sedan) var att den var gjord i PowerPoint. Detta innebar att det jag gjort tidigare, snabbt och lätt, via min iPad (som har en inbyggd kamera) blev ett helt projekt. Det var bildöverföringar och ständiga väntetider för att datorn behövde ”starta om för uppdatering” stup i kvarten. Kvalitén på dokumentationerna sjönk stadigt tills jag tillslut en dag tröttnade helt. Tappade helt enkelt lusten.

Från att tidigare ha gjort dokumentationen på ett ställe behövde jag nu dubbel-arbeta. En dokumentation för att visa för någon annan att jag gjorde mitt jobb. Sen en annan för att jag smidigt skulle kunna dokumentera och följa upp mitt arbete löpande. Och visst var det smidigt att kunna dra fram en iPad och visa de föräldrar som var nyfikna på om det hänt något spännande under dagen?

Varför ska jag alltid dansa motvals?

Det är inte så att jag nitiskt måste sätta mig emot något som är tänkt att underlättar mitt uppdrag som förskollärare. Mitt problem är snarare att instiftandet av nya, och obligatoriska, verktyg inte alltid är det mest optimala för alla. ”One size fits all” är inte alltid en lösning!

Jag tror säkert att slingan underlättat arbetet för många – och kanske framförallt de som känner att det är skönt med ett stöd i sin dokumentation.

Men varför sätta käppar i hjulet för de som redan är igång?

Och när blir slingan ett rapportsystem för någon istället för en pedagogisk dokumentation som gynnar barnen?