Av Alma BrnjakHar ni någon gång arbetat med ett projekt eller tema som både barn och pedagoger har blivit helt tagna av? Ni känner förhoppningsvis igen känslan som kan infinna sig där spår och kopplingar av projektets innehåll syns överallt i de pedagogiska miljöerna och i barnens vardagliga lek. Under mina yrkesår har det hänt ett antal gånger. Men just ett projekt fick den stora äran att bli beskrivet i ett kapitel av en bok!
En liten rörelse som början på allt
Allt började för fyra år sedan med ett besök med en yngrebarns-avdelning till akvariet på Malmömuseum. Ett av våra barn stod framför akvariet med simmande öronmaneter och försökte härma maneternas rörelse med tummen och pekfingret. Detta lyckades vi pedagoger uppmärksamma och denna lilla rörelse blev en butterfly effect, för ett stort projekt om maneter. Barn, pedagoger från avdelningen och hela förskolan, vårdnadshavarna och pedagogiska utvecklingsteamet blev involverade. Under projektets gång upplevde vi ett sällsynt flow, enormt engagemang och nyfikenhet på allt vi inte visste om maneter. Maneterna tog oss med storm och vi såg maneter i allt!
I pannkakakor och gurkor vid mellanmålet. Maskrosbollar på vägen till förskola. Samt klänningar som skulle köpas bara för att de påminde om maneter. Vi sjöng om maneter, dansade som maneter och vi lärde oss mycket om maneter. Det kändes precis som det ska kännas när man är mitt i ett projekt som präglas av stort engagemang, medforskande och nyfikenhet, när det skapas en gemensam energi och rörelse som smittar även utanför avdelningens gränser och sträcker sig över tid.
Vår manetsång
För att kunna skapa ett innehållsrikt projekt var det viktigt att erbjuda många olika uttryckssätt. Samt att genom lek, omsorg och lärande säkerställa möjligheter för barn att få tillgång till fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Bland det första vi gjorde var att börja leta en sång om maneter. Då vi inte hittar någon, skrev vi om en annan sång och texten anpassades till maneterna, med lätta och roliga fakta.
Jag är en vanlig manet (melodi: Jag är en vanlig kanin)
Jag är en vanlig manet
Gillar att dansa balett
Huvudet mitt är klockrent och fint
Och jag tänker ej mycket med det.Ej Ej Ej …
Jag är en vanlig manet
Gillar att dansa balett
Tentaklerna mina är långa och många
De kan jag bränna dig medAj Aj …
Just den sången blev ett slags hymn för projektet och den spelades in av vårt utvecklingsteams musikutvecklare och blev på ”riktigt”. QR koden med ljudfilen var uppsätt på väggen och barnen kunde lyssna på den om och om igen. En kollega från en annan avdelning virkade en manetfamilj till vårt projekt som vi kunde använda i leken. En av dessa maneter utgör fortfarande en väsentlig del av min sångpåse, och jag introducerar den till alla nya barngrupper jag jobbar med.
Projektet lever fortfarande
Tack vare den sången känner jag mig lite som maneternas ambassadör i förskolans värld och sprider sympati för dessa ökända och ett av världens farligaste djur. På det viset lever projektet om maneter fortfarande och nya barn jag möter, får upp ögonen för maneter. Senast förra veckan, fyra år efter att manetprojektet ägde rum, sitter ett barn från min nuvarande avdelning på en gunga, snurrar lätt runt, viftar med benen i luften och ropar:
”Titta, Alma, jag är en manet”!
Visst är det sånt som får ett pedagoghjärta att fyllas med enorm glädje? Det bevittnar dessutom om att den lilla rörelsen i början av texten förfarande sprider ringar på vattnet.
Den senaste ringen kom ut i form av ett kapitel i den nyutkomna boken ”Utveckla förskolan tillsammans – Att värdesätta de små stegen ” med Birgitta Kennedy som redaktör.
I kapitel tre ”Från ord till handling ” går det att läsa om just vårt manetprojekt. En berättelse om de små stegens betydelsen, samarbete, gemensamma reflektionen och tillsammansheten som viktiga drivkrafter i förskolan.
