Vad är det som håller oss kvar?

Har du genom åren på din arbetsplats blivit mött på morgonen av glädjetjut, kramar och komplimanger? Av folk som hoppar jämfota, klappar händerna och undrar var du varit, trots att det bara var några dagar sedan senast? Blivit inbjuden på släktkalas, resor och julfiranden, som du fått avböja men ändå blivit rörd över frågan? Har du fått omtänksamma men ovanliga frågor om dina barn, eventuella partners eller om du kysst någon du varit kär i?

Om du då kysst någon du varit kär i, var det i så fall vaktmästaren? Eller kanske Stinas pappa? Frågor som kommer från genuin nyfikenhet och inte bara på grund av artighet. Där förväntan av svaret följts av uppmärksamma blickar och halvöppna munnar och absolut närvaro? Frågor som ibland är väääldigt kluriga att besvara och än kluriga att komma undan med att slippa svara.

En del av vardagen

Detta är vad vi som arbetar i förskolan kan få vara med om. Många av oss kan minnas dessa frågor lååångt efter vederbörande har slutat hos oss. Men vi minns dem, för situationerna oftast är de som gör att din glädje för yrket och energin ändå finns kvar. Trots allt… Det ger oss pepp, kraft och vi vet att det är en ynnest som är få förunnade att få på betald arbetstid.

Det händer att vårdnadshavare kommer med positiv feedback, även kollegor och ibland även rektorer. Det ger också kraft, men den känns sällan lika genuin som barnens. Kanske för att ingen har bett barnen om återkoppling på vårt arbete. De ger oss det ändå. Det är just DET som gör det hela så speciellt. De gör det oavsett motprestation och att få positivt gensvar utan att givaren ber om något tillbaks, det är skillnaden som gör skillnaden. Känslan är fantastisk. Det gör att vi håller oss kvar i yrket, fast vår ork börjat tryta för länge sedan. Deras frågor, nyfikenhet, roliga kommentarer och de spännande dialogerna vi kan ha sinsemellan, det finner man ingen annanstans. Här är upplevelsen unik. I alla fall på just det här sättet. När man arbetar med människor. Små människor.

Vi har också väldigt kul på jobbet.

Vi får upptäcka och lära oss nya saker varje dag. Att vara medupptäckare, det är en alldeles förträfflig förmån där vi får följa med i barnens kluriga tankekaruseller och frågeställningar och tillsammans söka efter svaren. Det är så vi får lära oss att det finns myggor även på vintern, att en älgtjur kan väga över 450 kg och huruvida igelkottar kan hoppa eller ej. Vi får sjunga för att få solen att lysa och vi får dansa till förra årets mellolåtar. Vi leker kurragömma, får andas skogsluft och spana efter vårtecken. Har vi tur blir det till och med lite pulkaåkning och en och annan snögubbe byggd.

När vi sedan ska gå hem för dagen, sticks en teckning i vår hand, en kram från höger och vänster och näsor som trycks mot rutan samtidigt som vinkningarna viftar för det vilda. Någon springer på insidan längs med staketet och en röst ropar efter dig ”vi ses imorrn”. Det mina vänner är som sagt få förunnat men tämligen vanligt förekommande för en som arbetar på förskola.

Den genuina glädjen, den kärleken och den lycka som barnen delar med sig av till oss – varje dag- det gör att vi lyckas hanka oss kvar vid det som en gång i tiden var världens bästa jobb. Vi önskar så att vi ska orka. Orka tills det vänder igen och vi får våra förutsättningar tillbaka. För om inte vi orkar, vad händer med barnen då?