Nya tag

Ny termin, ny energi och nya tag. Det är alltid känslan jag har i augusti. I år känns det inte riktigt som andra år dock. Media har det senaste året överfyllts med förskolefrågor i negativ bemärkelse. Stora barngrupper, långa vistelsetider, vårdnadshavare som ifrågasätter huruvida deras barn får vistas eller inte vistas på förskolan, sjukskrivna förskollärare och barnskötare. Det har varit mycket helt enkelt!

Men låt oss drömma. Drömma om den förskoleverksamhet vi som faktiskt befinner oss där, skulle vilja ha. Om vi hade mandatet att bestämma…

En förskola där vi hade de resurser och förutsättningar som vi behöver för att kunna göra vårt jobb. Ja, det är ju lite A och O. Men vad är det då vi behöver? Är det så himla orimliga önskningar egentligen? Låt oss fundera…

Jag skulle vilja arbeta på en förskola där lärmiljöerna ute och inne var iordningställda för just den verksamhet vi arbetar med; för barn. Barn som lär sig genom lek, att utforska, att pröva och att experimentera. En lärmiljö för både grovmotorisk, finmotorisk, emotionell och social träning. Lugna rum, rum för fysisk stimulans av rörelse, rum där man kan utforska sin kreativa och skapande samt musicerande sida, rum för vila, rum för experimenterande och utforskande teman osv osv.

Jag skulle vilja arbeta på en förskola där samtliga av mina kollegor hade någon form av pedagogisk utbildning för att arbeta med barn i förskoleåldern, så vi alla hade samma grundförståelse för uppdraget.

Jag skulle vilja arbeta på en förskola där vi legitimerade förskollärare hade en planeringstid värd namnet, där vi hade pedagogiskt material värt namnet, där vi hade möjlighet att utvecklas inom vår profession i form av kompetensutveckling – värd namnet.

Är det en orimlig tanke eller önskan? Jag tycker inte det!

Så… hur ska vi komma dit? Först och främst; vi måste SÄGA det! Till alla som orkar lyssna! Inte bara till varandra inom samma gebit som redan vet om hur situationen ser ut. Vi måste säga det till chefer, politiker, beslutsfattare, vårdnadshavare, grannen, gästerna på kräftskivan… Kort sagt; vi måste börja prata om vad vi behöver för att kunna göra vårt jobb och då krävs det att vi slutar ”gnälla i det tysta” utan istället gemensamt höjer våra röster så vi hörs utanför förskolevärlden.

Har vi inte förutsättningar; kräv dem!

Har vi inte en inlyssnande chef, gå till nästa i delegationsordningen!

Har vi inte fackliga representanter som driver våra frågor, byt ut dem!

Skriv insändare, dela din mening på sociala medier, försök få bli intervjuad av lokaltidningen, nyttja dina kontakter – vad som; men gör något! Vi måste göra något, allihop! Så länge vi inte hörs och så länge vi inte syns, kommer ingenting att hända!

Vi vill få tillbaks en förskola att vara stolta över…
Vi vill få tillbaks världens bästa jobb…
Vi börjar med att synas, höras, märkas och vi gör det tillsammans!

Vi ska allt få tillbaks vår energi och känslan i augusti av att ”nu startar vi upp en ny termin och jäklar vad kul vi ska ha!” DET längtar jag efter…