Vi måste snacka om det här med kränkningar

En tonåring skjuter ihjäl en ung pappa som är på väg hem från simhallen med sin son. För att pappan sa ifrån och tonåringen kände sig kränkt.

En lärare får en skriftlig varning för att ha tillrättavisat en elev, eftersom eleven upplevde sig kränkt.

En vårdnadshavare skriver en kränkningsanmälan på en förskollärare, för hens barn blivit kränkt när läraren höjt rösten. Även om barnet precis var på gång att slå ett annat barn och inte lyssnade på en lågmäld tillrättavisning.

Vart är vi på väg?

När slutade vi inse att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn? När började var och varannan dra kränktkortet så fort man blir tillrättavisad? Framför allt, när blev det ett brott att tillrättavisa barn och unga vuxna som agerar våldsamt, hotfullt eller tanklöst?

När slutade vuxenvärlden få agera vuxna vars ansvar är att lära barn och unga vad som är rätt eller fel? När slutade vi tänka att vuxna med erfarenhet trots allt kan ha en poäng? För just nu känns det som att det är något fult att agera vuxen. Men vi kan inte ”bara vara kompisar och tro att barnen listar ut allt själva”. Några klarar det säkert, men långt ifrån alla. Speciellt inte de som behöver tydlighet. Tydlighet är inte detsamma som att vara auktoritär.

Tydligen är kränkningar inte det man tror. Att man ”säger eller gör något som får den andres värde att sänkas”. Utan att bli tillsagd nu för tiden och på så sätt tappa ansiktet, är tydligen detsamma som att bli kränkt. Även om tillsägelsen är en konsekvens av att man betett sig illa och därmed sänkt någon annans värde. Som sagt…När skedde den här förväxlingen?

Vi måste snacka om det här med att bli kränkt. Att vuxna inte ska få lov att säga till barn eller unga vuxna när de beter sig illa, för då kanske vi kränker dem. Resultatet blir att de vuxna börjar blunda, vända andra kinden till, sticka huvudet i sanden, låtsas inte se. Många förväxlar barnuppfostran ( att lära barn rätt och fel och allt det där) med kränkning av barn. Jag undrar varför?

Att kränka barn är fel!

Superfel. Det är självklart. Men att säga till ett barn som slår ett annat barn, att säga till att regnkläder gäller inför skogspromenaden för det ösregnar och vi har ingen möjlighet att gå hem bara för att någon blir blöt och vi har jacka på under vintermånaderna när vi går ut för att det är kallt när det snöar ute, eller att man får ställa sig sist i bambakön om man slår sina kompisar – DET är inte att kränka. Det är att vara tydlig och det är att förklara vad som gäller. Att låtsas som man inte ser det, är däremot kränkande för alla andra samt indirekt mot den aktuella individen då man gör hen en björntjänst. Att vuxna förminskar beteenden för att slippa säga ifrån.

Det är allt annat än bra för vare sig den som beter sig illa eller de som blivit utsatta. Vi behöver snacka om det och klura på; vad är en kränkning kontra vad är barnuppfostran? När är vi auktoritära kontra när är vi tydliga? När är det straff och när är det en konsekvens. Hur och på vilket sätt är vi konsekventa och hur får vi barn och unga att förstå att vi vill dem väl genom att visa vad som gör dem till vuxna förebilder eller vilket som innebär motsatsen.

För en dag kommer dagens barn och unga vuxna vara de som i sin tur tar över ansvaret kring nästkommande generation. Vill vi inte ge dem alla goda tänkbara förutsättningar för att kunna göra just det. Utan att de blir.. kränkta?!?