Vägen till särskilt stöd

Enligt skollagen ska särskilt stöd i första hand ges inom gruppens ramar och olikheter ska användas som en tillgång i gruppen. Skollagen betonar att barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till behov och förutsättningar.

Det är olika teoretiska perspektiv i samhället som påverkar hur stödet kommer utformas. Ibland talar om att det finns olika perspektiv på specialpedagogik. Det ena är kategoriskt/medicinsk perspektiv på specialpedagogik som ger uttryck för att barn behöver mätas och kontrolleras under förskoleåren. Problem som upptäcks i språket eller matematisk uppfattning kartläggs som en avvikelse i barnens dokumentation. Resursen används för att till exempel punktmarkera barnet med svårigheter.

Det relationella perspektivet

Det andra är det relationella perspektivet som istället betonar att svårigheterna skapas i den miljön som barnet möter. Det relationella perspektivet betonar att svårigheterna inte är i första hand barnets fel. Utan svårigheterna uppstår i relationen mellan barnet och förskolans verksamhet. Barnet i behov av stöd behöver en förändrad miljö i förskolan med mer stödinsatser. Det kan vara lekträning och/eller stödjande strukturer i leken. I förskolan har leken en central plats i undervisningen. Och många förskollärare är skickliga på att iscensätta miljöer som lockar barn till lek. Leken ses som en naturlig del av undervisningen. Forskningen om särskilt stöd visar att förskolan är bra på att möta behoven till barn med kända diagnoser som till exempel flerfunktionsnedsättningar eller fysiska funktionsnedsättningar. Men att förskolan har svårare att möta barn som har koncentrationssvårigheter och barn som är tysta och blyga i förskolan.

En orsak till att det kan vara svårt är att vi förväntar oss att barn ska få med sig förståelse för sociala lekkoder från hemmet. Det samma gäller språkutvecklingen. När vi möter barn som behöver mer tid för att skapa relationer. Krävs det att vi försöker ta reda på vad de tycker om. Då kan vi bygga in deras intressen i stödstrukturerna i undervisningen. Det behövs också oftast mer tid till det som vi ibland kallar spontan undervisning. Enkelt förklarat behöver vi skapa tydligare sammanhang för barnen i undervisningen.

Ett nytt välkommet nordiskt perspektiv på forskning lyfter barns behov av mer sammanhållen tid i förskolan. Professor Alison Clark menar att både barn och pedagoger mår bra av att förskolan blir mer hållbar.

Långsam pedagogik

Alison Clarc menar att förskolan fokuserar för mycket på vad som ska hända när barn börjar skolan. Vi borde fokusera mer på lek och samtal. Förskolan mår bra av att prioritera hållbara relationer. Hon lyfter fram den långsamma pedagogiken. En del i arbetet med långsam pedagogik är att ge mer tid till oavbruten lek och samtal.

Jag tycker det är viktigt att vi försöker få ett lugnare tempo i förskolans dagsrytm. Speciellt då det finns barn med särskilda behov i gruppen. Många barn med autism och npf svårigheter orkar inte flera aktiviteter på en dag. De behöver få tid att bearbeta och processa intrycken som de möter i undervisningen under dagen. Att få in mer luft i undervisningen är en utmaning. Mer tid till egeninitierade aktiviteter och intressen gör att barnen hinner landa i det som sker. Mer sammanhållen tid till både återkommande undervisning och egna aktiviteter gör att barnen hinner se och förstå vad som förväntas av dem.

Relationer är A och O

Hur de stödjande strukturerna ska planeras bestäms lokalt på varje förskola. Förskolan har en viktig uppgift i att skapa förutsättning för att att alla barn i gruppen får möjlighet att utveckla kunskaper om socialt samspel.

Stödjande strukturer i undervisningen kan vara:

• Tid
• Lekträning
• Utrymme
• Tydlig miljö
• AKK

Ett relationellt perspektiv handlar i praktisk mening om att skapa sammanhang mellan barnet och miljön där det finns stödjande strukturer. Att avsätta tid och försöka se det som barnen gör i leken. Finnas där och stötta i språket. Det handlar också om att försöka skapa mer utrymme mellan aktiviteterna. Det är ibland bättre att välja bort aktiviteter och nödvändigt för att tempot ska bli lugnare.

Maria Sjöström Fyhr lyfter i sin text barns behov av egen lek men också av stöttning i vardagen.
Vi vet att när barn och vuxna leker tillsammans så utvecklas, integreras och påverkas deras emotionella, kognitiva och sociala lärande.

Högläsning

Alison Clark tar upp högläsning som ett exempel, hon menar att många barn behöver möta sina favoritböcker om och om igen, för att hinna bearbeta innehållet i texterna. Jag tror det är fler än jag som känner igen diskussioner där personal vill byta ut böcker, sagor, sånger för att vi vuxna hunnit tröttna på dem och vill förnya innehållet. Men barnen kan lyssna på dem om och om igen. Även här kan jag relatera till att detta är ändå viktigare när det finns barn med behov i gruppen.

Det är en stor trygghet att saker återkommer under lång tid. Ibland månader innan det är dags att byta bok. Barnen får tid att landa i berättelserna och ta till sig texterna. Det är vi vuxna som behöver tänka om och ge tid åt språkutveckling. Förskolan ska skapa nya utmaningar i undervisningen, barn ska ha utmanande teoretiska aktiviteter. Men vi ska också bygga en helhet mellan de små skeendena i vardagen och de planerade aktiviteterna i undervisningen. Det är dags att lyfta de långsamma processerna i förskolan och sätta ord på dem.

Nuet är avgörande för hur vi tydliggör miljön och låter fler barn lyckas i förskolan.