På min allra första arbetsplats 2011 arbetade vi med ålders-homogena grupper. Detta är något som jag fortfarande tycker är ett toppen-sätt att arbeta! Själva stommen av gruppen är densamma, och även om barnantalet ökar ju äldre barnen är så finns stommen där. På min dåvarande arbetsplats lyckades vi dessutom med att hålla arbetslagen någorlunda intakta.
När jag började i januari 2011 så var barnen på den så kallade ”två-årsavdelningen”, och skulle alltså fylla tre år under 2011. Det var en fin grupp men med ett halvt skakigt arbetslag som hade haft endel konflikter. Dessa löste ju sig mer eller mindre av sig självt eftersom jag och en ny barnskötare började samtidigt och att det således bara var en förskollärare kvar från det föregående arbetslaget.
Vi jobbade på bra och lyckades få ihop en väldigt fin barngrupp. Så rullade det på ändra fram till sista året. Jag och den förskolläraren från början var med hela vägen, men den tredje personen byttes ut ett par gånger av olika anledningar.
Relationer!
Den största fördelen med att arbeta med ”samma” barn under så lång var att vi fick otroligt fina relationer med barnen (såklart) men även med deras familjer. Relationerna med vårdnadshavarna var såklart på ett professionellt plan, men de var ändå väldigt nära. Jag tror också det var en ömsesidig känsla och vi hade aldrig någonsin några konflikter med föräldrar eller liknande. Det var naturligt att ha kontakt varje dag och tiden att vårda relationerna fann där också. En bidragande faktor till det var såklart att barngrupperna inte var maxade och fyllda till bredden.
Men den känslan av att komma så nära familjen kom såklart med ett stort minus sista året.
Alla barnen, alla relationer och allt runtomkring den specifika barngruppen skulle ju försvinna. Och inte lite ”pö om pö – några varje år” – utan alla. Samtidigt.
Nästa del i livsäventyret
Samtidigt som barnen såklart var redo för förskoleklassen och nya utmaningar var det ändå ett otroligt jobbigt uppbrott. Nej – det kanske inte är så professionellt att fälla en tår när man kramar barnen farväl och skickar iväg dom till skolan. Men samtidigt tycker jag att det betyder något mer. Faktiskt så skulle jag vilja påstå att det är ett kvitto på ”uppdrag väl utfört”.
Detta var de första barnen jag någonsin arbetat med. De första barnen i min första barn grupp. De första vårdnadshavarna. Det var dessa barn som till och med fick träffa min nyfödde och förstfödde son innan min mamma och pappa fick träffa honom.
Så, nu när vi är på den tiden av året igen när vi släpper iväg de äldsta barnen till skolan tycker jag att ni ska komma ihåg att det får lov att vara lite sorgligt.
Barnen är redo för nya äventyr – och vi har varit med under deras första.
Med lite tur glömmer ni dem aldrig – och förhoppningsvis har de med sig fina minnen från förskolan för resten av livet.