Får man trivas i förskolan?

Kanske borde jag ha en textrad i min presentation där jag redan från början slår fast att jag älskar mitt jobb. En sån där “disclaimer” som förvarnar den intet ont anande läsaren om att här är en debattör som skriver övervägande positivt om förskolan. Som cyklar/går till jobbet varje morgon med en bra känsla i magen. En som går hem trött men nästan alltid glad. En sån där olidlig människa som inte tycks bry sig om allt det där som är fel med förskolan.

För fel och brister finns det ju så det räcker och blir över: Barngrupperna är för stora, personaltätheten för låg. Vi stressar oss igenom läroplansmålen som om de är rutor på en bingobricka. Npm piskar oss att vara så effektiva som möjligt. Våra kollegor brakar in i väggen, det är vikariestopp och brist på pengar. Examinerade förskollärare slutar och ersätts av inlasade vikarier med i bästa fall ett par år på barn- och fritidsprogrammet. Det är fel på barnen. Det är fel på föräldrarna. Det är fel på kollegorna. Det är fel på cheferna. Det är fel på skolpolitikerna. Det är fel på facket. Kaffet är för blaskigt och när det kommer till kritan är det nog tammefan fel på allt. Krösa-Maja regerar i personalrummet.

Döden, döden, döden

“Döden, döden, döden” som förresten Astrid Lindgren brukade säga. Ett sätt att konfrontera och till viss del bekämpa det omgivande mörkret och gå vidare till mer konstruktiva samtal. För när förskolan avhandlas är det lätt att fastna i talet om “döden”. Och självklart är vår prekära situation både angelägen och viktig att belysa. Men ärligt talat, visst blir det lite knasigt också?

Det blir knasigt när vi som debatterar förskolan medvetet gör vårt bästa för att bara skriva det sämsta om den. När vi understryker för våra läsare vilken dålig, rentav skadlig, verksamhet vi bedriver. Hur det går emot all forskning, beprövad erfarenhet, vett och sans. Hur det sakta maler ner oss förskollärare – för att inte tala om hur det drabbar barnen. Döden, döden, döden.

Det är knas!

Det blir jätteknasigt när de goda exempel som trots allt blir publicerade beskrivs som kontraproduktiva. Jag hålls för lögnare eller skönmålare när jag skriver hur roligt, härligt och underbart det kan vara på jobbet – eftersom “det är inte verkligheten” och därför inte hör hemma i samtalet om förskolan. Eller när man blir kallad “korkad” enkom för att man får sin verksamhet att fungera trots allt som motarbetar en. Är det rimligt att bli beskriven som en slags nyttig idiot bara för att jag har mage att påstå att jag trivs och att vi har en bra verksamhet för barnen på min avdelning?

Det knasigaste av allt är kanske ändå när man beskriver förskolan som en arbetsplats för den som “vill ha låg lön, jobba ihjäl sig, få ont överallt och bli ruinerad av dessa envisa karensdagar man drabbas av på grund av upprepade virus och bakterier som skoningslöst kommer att drabba en” – och ändå jobbar kvar i yrket! Visst är det på ett sätt fint att brinna så för förändring att man väljer ett slags självskadebeteende före glädje. Men nog är det knasigt också. 

Korkad och glad

“Självskadebeteende” kanske är att överdriva, men jag börjar ändå undra vad som händer med oss när det viktiga inte är vad vi gjort, utan vad vi inte gjort? När vi blir uppmanade – i all välmening får jag väl hoppas – att väga våra tillkortakommanden tyngre än våra framgångar: hur får det oss att må? Hur länge klarar det mänskliga psyket av att gå hem från jobbet med den dominerande känslan av att ha misslyckats? Och varför väljer vi det framför glädjen i de många ljuspunkter som även en misslyckad dag innehåller? Det kan förstås vara för att slippa kallas korkade eller anklagas för att skönmåla, men ändå… Jag kan acceptera att någon arg krönikör kallar mig korkad om det innebär att jag i gengäld kan ägna 40 timmar i veckan åt att ha övervägande roligt. För mig är det ett enkelt val.

För det är ett val. Till syvende och sist måste vi förstå vad vårt ansvar gentemot barnen innebär i praktiken – och vad det inte innebär.

Ljuset efter döden

Vi har en frihet att använda oss av; eller låt oss kalla det en mentalitet. Ett sätt att tänka och se på omvärlden. Vi kan, liksom Astrid Lindgren, inleda med “döden, döden, döden”. Det kan vara att vi konstaterar kanske att den där introduktionen inte blev som vi hoppades. Eller uppgivna suckar över barnet som inte kan låta bli att riva de andra barnens byggen. Och viskar bakom ryggen på vårdnadshavaren som vi tror mörkar att hen blivit arbetslös. Men så snart det är avklarat vänder vi oss mot ljuset. 

Där strålar den positiva insikten att vi och vårdnadshavarna är på samma våglängd gällande den besvärliga introduktionen. Glöm inte den där gyllene stunden av gemensam lek efter vilan där barnet som river byggen plötsligt inte gör det! Och tar vi det ett extra varv så känner vi faktiskt förståelse för vårdnadshavarens svåra situation och tänker att barnet nog mår bättre av att få ett par timmar extra med oss i förskolan (även om det är MoT rEGleRNa!!!) – åtminstone fram tills situationen blivit något stabiliserad. 

Långsiktiga mål

Jo, barngrupperna är fortfarande för stora och ja, vi förblir för få för att kunna leva upp till fina läroplans-formuleringar. Och nej, vi kan absolut inte göra allt vi vill göra på det sätt vi vill göra det. Men det är en långsiktig kamp. Och det är vi som kollektiv, både organiserat i fackförbundet Sveriges Lärare och inofficiellt i vårt utökade kollegium, som för den. Det gör även föräldrar, pedagoger och andra engagerade individer som ägnar lördageftermiddagar som denna åt att skriva kåserier och debattartiklar. Av rektorer som sitter klämda som fendrar mellan oss och kommunala politiska beslut. Och av det fåtal politiker som faktiskt förstår vad vi pratar om när vi lyfter de här frågorna – och som vi behöver hitta fler av, i alla politiska läger.

Men på måndag, när jag åter kliver in på vår avdelning och möts av barnen som glatt ropar “Janne!” och kommer fram för att ge mig en kram. Då har jag inga problem med att lägga de frågorna i bakfickan. Trots att barnen är för många och vi är för få. Det är inte deras ansvar och det är i den stunden inte mitt ansvar heller. Från det ögonblicket är mitt enda ansvar att ha en bra dag på barnens villkor under existerande förutsättningar. Ett ansvar jag tar med glädje, trots att förutsättnigarna suger. Och kan jag inte ta det ansvaret kanske mitt ansvar är att göra något annat än att jobba i förskola?

Här, nu och i framtiden

Jag frågar mig vad som händer när “döden, döden, döden” blir det mantra jag håller mig fast vid i stormen. När tillvaron kännetecknas av mina tillkortakommanden istället för mina framgångar. Om de torra kanterna på pizzan ger samma energi som russinen i kakan?

Jag vet inte, och jag vill nog inte ta reda på det heller.

Jag har fullt upp med att sitta – här och nu – i min härliga och underbara lilla bubbla och trivas.

Kanske du borde prova det, du med?

Förutom alla andra hälsosamma effekter ger det dig extra energi åt att faktiskt driva den där kampen för bättre förutsättningar som ju trots allt också är otroligt viktig – för framtiden..