Larmet går!

Var tionde förskola kan behöva läggas ned! Det föds för få barn! Larmet går!

Jag hör Annika Wallenskogs röst på radion. Hon är chefsekonom på SKR ( Sveriges kommuner och regioner). Hon berättar om prognoser som slagit fel och om att närmare 1000 förskolor kan behöva stängas. Det föds för få barn helt enkelt. ”För få för vad?” undrar jag. Mycket färre än man förväntat och kommer vara så åtminstone fram till 2027, tror man. Det är allvarligt!

Lösningen är precis framför er!

Och jag sitter där i bilen på väg till jobbet och tänker ”Men va? Nu har ju politikerna världens chans att på ett naturligt sätt ställa allt till rätta”. Nu skulle man ju faktiskt kunna förändra det som Norge gjorde för flera år sedan. Det som troligtvis skulle få stora positiva samhällskonsekvenser både gällande folkhälsan och landets ekonomi. Man skulle kunna fatta beslutet om att reglera barngruppernas storlek och begränsa antalet barn per utbildad pedagog. Det finns inget som talar emot att det är ett ypperligt tillfälle. Inte om man tänker långsiktigt.

Ja, självklart skulle det öka kostnaderna i början. Det är ju rimligt. Men det skulle löna sig på sikt. Precis som alla andra stora investeringar och satsningar. Det är något som man inte behöver vara någon Einstein för att förstå. Lägre sjuktal (här finns enorma summor att spara), högre skolresultat och minskad psykisk ohälsa för både barnen som växer upp men också för all personal som arbetar i de just nu anorektiskt organiserade förskolorna runt om i vårt land. Bättre förutsättningar att möta upp barn som riskerar utanförskap och på så sätt minska risken att dessa barn fångas upp i kriminella gäng. Osv osv. Ja, listan kan göras lång.

Titta på Norge

2019 fattades ett beslut i Norge om att sänka antalet barn per grupp i förskolan samt höja lärartätheten. Det blev en ny lag. En lag som säger max tre barn under tre år per anställd samt max sex barn över tre år per anställd. Det funkade att förbättra situationen där. Varför inte här? Vill man inte? Vågar man inte? Förstår man inte att det skulle löna sig?

Förskollärartjänster kommer minska med 6000 heltidstjänster de närmaste åren, kan man läsa i tidningen Vi Lärare. Både förskollärare o barnskötare riskerar att bli av med sina jobb. Ursäkta va? Vi har tidigare haft två förskollärare och en barnskötare på de flesta avdelningar/barngrupper. Men det var då. Inte nu. Man hävdade ganska nyligen i flera kommuner att det var lärarbrist och därför var man nödd och tvungen att anställa outbildad personal till och med och därmed finns det avdelningar med inte ens en hundraprocentig förskollärartjänst. Nu, när det då inte råder brist – då ska det varslas och eventuellt sägas upp.

Chansen är nu

Nu när man har chansen att ställa allt till rätta, då tar man inte vara på den. Utan då passar man på att strama till det ytterligare. Är det inte ett fullständigt idiotiskt tankesätt? Jag hade hellre läst och hört om att: ”Nu ser vi ljuset i tunneln. Vi kan på ett naturligt sätt minska barngrupperna, utan att det ska drabba barnen så de tvingas byta avdelning eller rent av förskola. Det minskandet barnafödandet, kan vara ett perfekt tillfälle att få till en förbättring som vi alla vet behövs.”

Ett utrop. En lättnandes suck. Ett hurra, rent av. Ett sätt att se lösningen på ett stort, stort problem. Det skulle jag vilja höra om då jag sitter där i bilen och lyssnar på radion. Men att det larmas som om att de knökfulla grupperna med färre och färre utbildade pedagoger är norm, ett måste, något som bidrar till något bra – det anser jag är helt absurt.

Vi som en gång i tiden stoltserade med ”världens bästa förskola”, vart tusan är vi på väg???