fbpx

“Man vet inte vad man har förrän man förlorat det” brukar visdomsordet lyda.

I början av september bestämde sig min arbetsgivare, Falu Kommun, för att utan förvarning införa ett vikariestopp i förskolan. Plötsligt befann vi oss i en situation där vi behövde bli våra egna vikarier. Där och då insåg jag på allvar skillnaden mellan oss ordinarie pedagoger och våra vikarier.

Utan vikarier stannar förskolan

Jag har gått tre och ett halvt år i högskola, vilket har resulterat i en förskollärarexamen och -legitimation. Därtill har jag en fil mag i “Pedagogiskt Arbete” och i skrivande stund cirka 20 års samlad erfarenhet av yrket. Jag är helt enkelt fullt tillräckligt kompetent för det jobb jag utför dagligen i förskolan.

Så beslutar min arbetsgivare alltså att införa ett vikariestopp. Varje sjukanmäld eller ledig kollega blir plötsligt ett dilemma, eftersom ingen får komma och fylla deras tomrum. Jo, med lite tur är det tillräckligt många barn frånvarande på någon av de andra avdelningarna. Då kan en kollega hoppa in. Kniper det ändå finns möjligheten att en kollega från en annan förskola får komma farande och gripa in. 

Vem är vikarie?

Ponera nu att det är du som är den där kollegan som går att undvara. Kanske har ni många frånvarande barn eller så jobbar du på den där förskolan som har för mycket personal. Du kommer till jobbet och ser på info-tavlan att du ska vara någon annanstans. Så skyndar du dig genast iväg till den avdelning/förskola som är din nya arbetsplats för dagen. Kliver in i en barngrupp där du i bästa fall kan namnen på de flesta av barnen. Och blir en vikarie.

Ödets ironi griper in. Just för att vi är kompetenta och erfarna förskollärare/barnskötare är vi (i alla fall jag) värdelösa på att vara vikarier. Vår didaktiska fostran har lärt oss hur viktigt det är att känna gruppen och de enskilda barnen. Det är förutsättningen för att undervisning och samvaro ska bli meningsfull och leda till lärande och utveckling. Och våra fasta anställningar – trots att många av oss hunnit hoppa mellan förskolor och avdelningar under åren – har lärt oss att även arbetslaget är viktigt. Samarbetet mellan oss vuxna, vare sig det växt fram organiskt och “av sig själv” eller genom ett medvetet arbete där ständig dialog lett fram till ett konstruktivt klimat, har betydelse. Det får inte heller glömmas bort.

Och planeringen… Det vi hade tänkt göra, eller det vi blir satta att göra utan tid för förberedelser, förlorar all pedagogisk laddning. Vi känner ju inte de här barnen tillräckligt bra. Och vi har svårt att läsa av dynamiken mellan oss närvarande vuxna i det tillfälliga arbetslaget. Vi behöver lägga all vår energi och uppmärksamhet på att försöka förstå vad som pågår just här, just nu.

En unik yrkesroll

Där står du nu och känner dig inkompetent och i vägen. Du, som ska vara ett par extra händer och ögon. Du känner dig som en vikarie, fast sämre. Jag vet det, för jag har stått på samma plats. 

Ärligt talat, vikarien är en unik yrkesroll, skild från förskollärarens eller barnskötarens. Hen använder en kompetens som vi fast anställda inte (längre) besitter. Den tar sig uttryck i att med kort varsel kliva in på vilken förskola och till vilken barngrupp som helst för att med stabilitet och lugn i en handvändning anpassa sig till nya, okända förutsättningar.

Det finns de som är bättre pedagoger som vikarier än som fast anställda. Det har tidigare förbluffat mig. Vad hände med den där toppenvikarien? Varför känns det annorlunda, nu när hen blivit en ”riktig” kollega? Men när jag ser på det som att det handlar om olika yrkesroller eller kompetenser blir det inte så konstigt längre. En bra vikarie är inte nödvändigtvis en bra förskollärare, liksom en bra förskollärare inte nödvändigtvis är en bra vikarie.

Därför blir det väldigt tokigt när jag och mina kollegor förväntas ta över den här rollen, som vi underförstått är “överkvalificerade” för. På ett sätt är det kanske så. Inte alla vikarier har en pedagogisk utbildning, till exempel. En del har halkat in på ett bananskal i jakt på ett sätt att försörja sig. Vissa har inte ens något större intresse av yrket/uppdraget. Och så vidare. Så visst finns där en skillnad i kompetens – åtminstone formellt. Men ändå är de flesta av dessa individer bättre än mig och mina kollegor på att just vikariera. Det är deras unika kompetens. Deras superkraft, om man så vill.

Utan vikarier stannar förskolan

Och som om det inte vore nog är de en bärande del av förskolans konstruktion. I den kroniskt underbemannade verksamhet de allra flesta av oss arbetar – med gruppstorlekar som vida överskrider Skolverkets rekommendationer och en personaltäthet som lika drastiskt underskrider dessa – är vi beroende av det finns vikarier att tillgå. Åtminstone tills våra arbetsgivare på allvar börjar lyssna på myndigheter och fackförbund.

Det kan inte sägas tillräckligt ofta: Utan vikarier stannar förskolan.

Det kommer varje kommun/arbetsgivare som fattar beslut om vikariestopp att bli varse. Så även min.

Författare

#Barngruppernas storlek, #Barnskötare, #Förskollärare, #Förutsättningar, #Undervisning, #Vikarie, #vikariestopp

Av Jan Kjellin

Förskollärare - VFU-handledare - Fil mag i "Pedagogiskt Arbete" - Skyddsombud - Snäll

2 svar på “Utan vikarier stannar förskolan”
  1. Spännande!
    Som lärarutbildare mötte jag ibland personer som hade vikarierat länge och utvecklat en stor förmåga att anpassa sig. De kom in, kände av vilka regler som gällde och levererade oklanderligt!
    När jag gjorde VFU-besökskulle de ju bedömas utifrån andra kriterier. De förväntades ta initiativ och driva verksamhet utifrån mål. Det var ett stort steg att ta och ibland blev de vilsna och frustrerade när jag försökte pressa dem att motivera sina handlingar utifrån pedagogiska teorier. De var liksom kvar i vikarierollen!

    1. Ja, skillnaden mellan våra olika yrkesroller är ibland svår att sätta fingret på. Som VFU-handledare känner jag igen din beskrivning. Man kan allt och ändå inte. Och framförallt kan vi olika saker. 😉

Lämna ett svar