”Ute är vår enda chans att få prata med kollegorna”

När jag skrev mitt inlägg om vuxenklungor ute på gårdarna tänkte jag att reaktionerna skulle bli 50/50.
Och så var det. Hälften ropade ”Ja, såhär är det och jag trivs inte alls med att vuxna samlas i klungor!” och hälften kände främst ”Detta är vår enda chans att få prata med varandra, vår enda chans att möta kollegor från andra avdelningar!”. Två läger. Jag ska nu sammanfatta det jag läst efter att mitt inlägg publicerades.

Många kände som sagt igen sig i att detta beteende existerar och ser vuxenklungorna som ett problem sett till främst två faktorer:

Arbetsmiljö

vissa pedagoger inkluderas i klungan, andra inte vilket kan skapa ett utanförskap i personalgruppen. Vissa pedagoger söker sig alltid till andra vuxna under utevistelsen vilket gör att belastningen ökar på de pedagoger som väljer bort klungan och istället närvarar med barnen.

Närvaro med barnen:

att kollegor väljer att offra närvaron och undervisningen med barnen utomhus för att ”snacka ihop sig” om jobbrelaterade grejer eller prata om privata saker. Att det gör att risken för kränkningar mellan barnen ökar, att barnen inte får det stöd de behöver i sina lekar, att vi missar chansen till att skapa relation med barnen, att vi blir brandsläckare som går till barnen för att lösa redan övertända konflikter istället för att vara närvarande brandvarnare som är med barnen och stöttar i hur de kan lösa konflikterna innan de blossar upp.

Jag behöver nog inte förtydliga att jag håller med om att vuxenklungor för det mesta är ganska kassa sett till just de två faktorer som listas här ovan. Det framgår nog också ganska tydligt sett till mina andra inlägg här på bloggen att jag värnar närvaro och relationsskapande tillsammans med barnen, att det är prio ett. Jag tänker att närvaro och kontakt är den centrala delen av yrket.

Andra kände att:

• ute är ju vår enda chans att prata med varandra över avdelningarna!
• ute leker barnen så mycket bättre med varandra
• ute finns de större ytor för barnen att leka på
• vi behöver värna deras fria lek som sker ute på gården och inte beblanda oss så mycket i deras lek

Och jag tänker att om vi tittar på vuxenklungans försvar, vad ser vi då?
Vet ni vad jag ser som en möjlig lösning?

Att flytta ut merparten av verksamheten

Eftersom upplevelsen hos många är att barnen leker bättre utomhus, eftersom pedagoger upplever att ni får en bättre chans att snacka ihop er en (kort!) stund när ni är ute kan ni göra det och därefter närvara mer med barnen. Att det upplevs att det finns större ytor att leka på utomhus än inomhus och att detta är något bra. Att man generellt upplever att barnens fria lek får bättre plats ute än inne. Många positiva saker med utevistelsen alltså. Varför är man då inte ute mer om man ser all denna vinst med utevistelsen? Varför sker då inte merparten av undervisningen i så fall utomhus?

Kombinera sedan detta här ovan med ett tydligt struktursystem som främjar pedagogers närvaro med barnen och där pedagoger uppmuntras att vara tillsammans med barnen så är vi kanske nåt riktigt riktigt bra på spåret?

Vad tror ni om det?

Hur många hakar på?

MERA UTEVISTELSE ÅT ALLA!