Guldpengen i botten på kistan

Varje år är det likadant. I varje barngrupp finns de… de där barnen som av olika anledningar utmanar oss. Utmanar oss så in i helv… De barn vi svettas över, gråter över, sliter vårt hår på grund av och till och med under vissa svaga stunder önskar att de gick på avdelningen bredvid. 

Men det konstiga är, att fem-tio-tjugo år senare, är det just de här barnen som jag minns allra bäst. Minns med värme, kärlek och jag kan ofta komma ihåg små citat av roliga saker de sagt och komma ihåg saker de gjort eller de gånger jag nådde fram och vi fick ett ”moment”. En sådan där speciell stund som vi pedagoger kan leva på lääänge. 

För om sanningen ska fram, är den här typen av barn mina favoriter. De som får mig att utmanas, utvecklas och även ge mig den där känslan av att just jag kan göra skillnad. Det är nu jag måste börja gräva. Gräva efter det där guldmyntet. Guldmyntet, just det där ”lilla extra” som varje barn har. Om det så ligger längst ner på botten i kistan.

Denna metafor är inte min. Den fick jag av min gamla kollega, Bittan. Bittan var övertygad om att alla barn har något positivt som vi kan ta fäste på och som vi kan nå barnet genom. Det gäller bara att hitta det där myntet. Men det är vi vuxna som måste gräva. Det är vårt ansvar att hitta det där jäkla guldmyntet.

Och som jag har grävt genom åren. Grävt och grävt..

Men hon har så rätt. Det är bara en fråga om tid och kraft. Gräver du tillräckligt ofta och tillräckligt länge så hittar du det. Du hittar ”det där” som får även den jobbigaste och mest utmanande ungen att blomstra och ditt hjärta att bli varmt. När du väl hittat det, kommer du aldrig tappa bort det igen…