Av Anders WikingEn gång jobbade jag på en avdelning där ingen ville jobba med matematik. Alltså det gjordes ju ändå, men inte medvetet. Och alla verkade helt okej med det.
Det underliga var att allt annat var som det brukar vara. Vi hade samlingar, teman, var ute och gjorde saker. Men när det kom till att fokusera på matematik så var det ett tydligt motstånd. När jag pratade med mina kollegor om det så fick jag svaret att ingen var riktigt bekväm med det och att det var svårt. Vilket verkade vara en helt accepterad ursäkt för att i princip hoppa över hela grejen. Personligen tycker jag inte att alla ska behöva göra allt. Vi har olika kompetenser, det är därför vi är arbetslag, så jag tog mig an uppgiften att hålla i matematikstunder.
Provocerade kollegor
Till min förvåning blev kollegorna provocerade och mer än ofta blev det dålig stämning när vi planerade veckan. Jag stod dock på mig och hade i alla fall en matematiksamling varje vecka där vi räknade delar, gjorde staplar, mätte saker och allt vad det kan vara.
För att gynna barnens matematiska utveckling började jag föra in material i avdelningens lärmiljöer för att ge dem lekfulla ingångar och låta dem utforska ämnet. Men även här blev det problem, och när jag varit frånvarande så städade mina kollegor undan allt jag lagt fram. Tärningarna sattes på hyllor, måttband och timglas låg i lådor och brädspelen var i förrådet.
Efter några månader av detta så tog jag upp det med min rektor och berättade om min oro för att barnen inte får uppleva och utvecklas i matematikämnet samt om hur jag blev motarbetad på avdelningen.
Till min förvåning, eller förskräckelse, så berättade rektorn att hon visste vad jag menade och att det ”alltid varit så”. Uppenbarligen så var det inte en matematisk förskola för ingen var intresserad. De hade försökt ha det som mål och tagit in fortbildning med jämna mellanrum, men tyvärr så fäste det inte, och hon kunde ju inte tvinga dem att räkna och ”barnen får det säkert genom andra ämnen. Som naturkunskap och så? Där gör man ju mattesaker”
Inte ens vårdnadshavarna på förskolan verkade bry sig. De tyckte så klart att det var kul när jag hade haft matematiksamling, men i det stora hela varken frågade de efter det eller förväntade sig att det skulle hända mer än som en ”kul grej” och typiskt nog var det lite av en ”killsak”. Inte uttalat, men det var jag som skulle göra det och jag har hört från vänner som upplevt samma sak.
Man blir som man umgås
Jag skäms över att säga det men till slut så föll jag så klart in i samma mönster som kollegorna. Man blir ju som man umgås, och verkligen ingen verkade ens märka att jag inte hade matematiksamlingar längre, förutom att barnen då och då frågade efter det. Men då var allt material undanstuvat och jag orkade inte tag i det.
Nu i efterhand så känns det ganska sjukt att det var så.
Ett helt ämne som alla är överens om att det är okej att strunta i bara för att ingen känner att de kan eller vill ta tag i det och varken föräldrar eller rektor verkar bry sig om att det händer.
Ni vet ju att det inte är sant.
Jag har inte jobbat på en förskola som inte brydde sig om matematik, tänk så sjukt det hade varit, och vilka rubriker i tidningen.
”Förskola lär inte barnen matematik – Vi tycker att det är för svårt”
Ett helt otänkbart scenario.
Jag har dock varit på förskolor där exakt detta händer med musikämnet.
Men det är ju helt okej.
Jag tänker att man kan jobba med matematik utan att ha specifika matematiksamlingar. Tex arbetar vi nu med temat kroppen. Där har vi bla med hjälp av garn mätt hur långs tarmarna är (matematik), sjungit sånger om kroppen och testat puls och rytm efter hjärtslag (musik), testat att bygga skelett av pinnar vi samlade i skogen (skapande) mm mm. Jag gillar att väva in ämnen i det befintliga projektet, så att säga. Där jag som förskollärare medvetet väver in det. Även med syfte om att visa på att tex matematik är något vi har användning för när och var som helst. Inte bara på enskilda mattestunder. (Men antar att inte det gjordes heller på det här sättet, där du var med matterädda kollegor;)
Jag vet inte om det är läge för att diskutera begreppet ”ämne”?
Den traditionella betydelsen är ju något avgränsat, så som vi känner det från skolvärlden. Samtidigt är ju de flesta skolämnen i ständig förändring så varje försök till definition riskerar att åldras snabbt.
Frågan är om vi klarar oss utan ämnesbegreppet? Går det att tänka sig kompetenta pedagoger med tydligt barnperspektiv skulle kunna genomföra en allsdig verksamhet utan att luta sig mot den typen av checklistor som ämnesfokus innebär? ((Typ: har vi får med matetik, språk, digitalisering osv)
När sedan själva grunden för ett avgränsat ämnesbegrepp rycks undan – se Bishops teorier där det är lockande att utbrista ”allt är egentligen matematik” – ja då blir det ännu svårare att klamra sig fast vid ämnesbegreppet som kvalitetsgaranti.
Egentligen är nog Anders Wiking och jag lika angelägna om att musiken ska få utrymme och status i förskolan, men jag är osäker på om vi ska snegla på ämnenas fyrkantiga sätt att organisera kunskap.
Som gammal hippie hävdar jag att MUSIKEN FINNS ÖVERALLT och att ALLT ÄR MUSIK.