Kära kommunpolitiker!

Du vet att vi vet att du vet… Ändå, händer det ingenting. Över huvudtaget ingenting alls!

Kanske är det jag som är naiv. Kanske är det vi som sliter varje dag med morgondagens samhällsmedborgare och försätter vår egen hälsa på spel, som inte riktigt förstår vad vi bör kunna förvänta oss av dig och dina kollegor. Och kanske kräver vi för mycket? Men samtidigt är ni vårt enda hopp. Vårt enda hopp om att få en morgondag som är bättre än idag. En morgondag som vi kan vara stolta över att vi faktiskt lyckades forma, trots att det såg väldigt, väldigt mörkt ut.

Vad behöver ni från oss mer än det vi redan ger er?

Vi skriker oss hesa i demonstrationer landet över. Vi gråter ut vår frustration i landets tidningar, i sociala medier och varje gång vi får chans att möta någon av er. Dessutom syns och hörs vi både i radio och Tv och nu till och med på film. Vi tar de formella vägarna och lyfter de frågor som är viktiga för oss. Vi yrkar på politiska beslut som skulle ge oss de förutsättningar vi behöver, för att vi i vår tur ska kunna ge varje barn det som de har rätt till. Det är stört omöjligt att du inte vare sig sett eller hört oss. Så vad behöver du mer? Eller är det så att du och dina politikerkollegor helt enkelt inte bryr er?

En dag, är mandatperioden över och ert mandat med den. Möjligheten att påverka slutresultatet försvinner och det du brann för när du valde väg, ja den lågan kanske har hunnit slockna. Det är nu du har chansen att göra det du hade med dig in vid start, önskan om att förändra och förbättra. Men det är också ett ansvar du har. Du är demokratiskt framröstad av folket som tror på dig. Som litar på dig. Som genuint tror att du vill dem väl.

Så hur förvaltar du detta förtroende?

Känner du i ditt hjärta att DU gör ALLT du kan, för att vara delaktig i beslut som på alla sätt ligger till grunden till ett bättre samhälle? Ett samhälle med lägre kriminalitet, högre PISA-resultat, lägre sjuktal och tryggare unga vuxna osv osv.

När det kommer till välfärdsfrågorna och framför allt när det kommer till att satsa på morgondagens framtid; barnen. Det vill säga att satsa på förskolan; Gör du då allt du kan med det mandat du fått, för att det ska bli så bra det någonsin kan bli? Där varje barn får lov att nå sin fulla potential? Jag är ledsen. Det märks inte. Du och ni behöver levla upp.! Ni behöver leverera. Medans ni kan. Ni har blivit valda för att folk tror på er. Då är det ert förbaskade ansvar att göra det som förväntas av er.

Lyssna in oss och leverera något som får saker och ting att bli bättre! Hållbart bättre över tid.

Vad vi behöver

Om du som politiker ändå är osäker på vad jag och mina kollegor i förskolan behöver, så är det mycket. Men om vi ska ta det mest akuta, så är det följande;

• Sänk antalet barn i barngrupperna och öka lärartätheten. (Inga pappersfinter med andra ord. Vi är trötta på dem!)
• Fatta beslut om att det endast får arbeta utbildade förskollärare och barnskötare i förskolan (därmed inga utan någon som helst relevant utbildning).
• Se till att ge oss resurser för vårt uppdrag och då ingår det resurser för barn med behov av särskilt stöd, lärmiljöer värt namnet och lokaler avsedda för ändamålet förskola och inget annat.

Det jag kan lova dig är, att om inte ovan nämnda punkter löser sig, så kommer du och dina kollegor ha oändligt större bekymmer framöver än den situation vi har idag. Men då troligtvis utan oss. Utan oss som idag sliter med de skitförutsättningar ni ger oss. Jag kan garantera att flertalet av oss antingen byter yrkesbana eller får byta yrke till följd av hälsoproblem. Så vill ni ha oss kvar – då är det bråttom. Mycket bråttom!

Dags att vakna!

Skyll inte på politiker före er eller lägg ansvaret på nästkommande efter er. Utan det är nu det gäller. Nu!

En politikers uppdrag är att representera folket, fatta beslut och påverka utformningen av samhällets politik. Nu är det upp till bevis att du gör det jobb du är satt att göra. För nedmontering av vår välfärd har väl knappast varit ditt uppdrag från folket? Ändå är det exakt det som sker. Skärpning kära politiker, skärpning!