Om att plocka russinen ur kakan

Ett nytt läsår ligger i startgroparna och många av oss verkar inte ha hunnit vila upp sig under semestern. Jag ser redan hur kollegor både i min närhet och ute i landet börjat slå knut på sig själva för att mäkta med arbetsuppgifter de – ofta utan att inse det – själva lagt på sig för att i värsta fall förr eller senare bli sjukskrivna. Ibland så allvarligt märkta av det de utsatt sig för att de aldrig förmår komma tillbaka. De här oftast både drivna och ambitiösa pedagogerna har inte tillräckligt med planeringstid. De hinner varken undervisa eller ta pauser och raster. De har möte på möte med specialpedagoger, habilitering, soc, vårdnadshavare och alla möjliga andra. Och de jobbar på kvällar och helger för att försöka hinna med det de ändå inte kommer att hinna med i slutändan. Och inte kan de sova ordentligt på nätterna heller.

Jag kanske låter raljant. Det är inte min mening att på något sätt förminska de här kollegorna. Det är inte deras eget fel att de hamnat i den här onda cirkeln. De gör, liksom de flesta andra av oss, bara sitt bästa. De av oss som faktiskt är intresserade av förskolan; dess uppdrag och unika mix av lärande/omsorg, undervisning/lek, utbildning/fostran är självklart måna om att göra skillnad. Men till vilket pris ska vi göra detta? Ska jag leva fort och dö ung, så vill jag nog göra det i en annan miljö än på förskolan.

Du måste anpassa dig

Vi ska därför inte hålla vår läroplan för helig. Den är vårt styrdokument – javisst! – och det vi gör i förskolan ska helst kunna kopplas tillbaka till den. Men vi varken kan eller ska hålla oss själva ansvariga för att den kommunpolitiska förvaltning som styr vilka resurser som avsätts till förskolan inte ger oss det som behövs. Det är inte vi som skapar de förutsättningar vi arbetar under och därmed har vi inte heller ansvar för dem.

Det vi dock har ansvar för som medarbetare är att anpassa oss efter dessa givna förutsättningar. Det håller därför inte…

• …att om och om igen ropa att vi inte har förutsättningarna när vi ändå gör jobbet.
• …att säga att planeringstiden inte räcker, när vi (genom personliga uppoffringar) ändå får den att räcka.
• …att fortsätta bedriva undervisning i en omfattning som leder till uteblivna pauser och till och med raster.
• …att säga att barngrupperna är för stora, om vi samtidigt accepterar att jobba på som vanligt med dessa för stora barngrupper.
• …att till varje pris försöka bedriva undervisning när vi är mer underbemannade än vanligt p g a uteblivna vikarier.

Gör det du kan, inte det du ”ska”

Vi måste bli bättre på att i handling visa vad resurserna och förutsättningarna ger – och vad de inte ger. Det handlar inte om att ge upp sitt så kallade “kall”. Det är inte detsamma som att strejka eller arbetsvägra. Det handlar inte ens om det så kallade mikromotstånd Jonna Bornemark skriver om i sin fantastiska kritik mot den så kallade NPM-styrningen av vård, skola och omsorg (Hennes två böcker, “Det omätbaras renässans” och “Horisonten finns alltid kvar”, har hedersplats i min bokhylla.). Det handlar helt enkelt om att ge våra huvudmän det de betalar oss för, men inte ett uns mer än så!

Det kanske innebär att du inte hinner planera allt du vill planera på det sätt du vill planera det. Du kanske inte kan fortsätta dokumentera på det sätt du skulle vilja. Du kanske inte kan göra skillnad på det sätt som du hittills tolkat läroplanens formuleringar om vad du “ska” göra – och som fått dig att slå knut på dig själv.

Det är inte att kapitulera. Det är inte att smita undan från vårt ansvar. Det det handlar om är att bolla tillbaka ansvaret till de som faktiskt har det. Eller: som åtminstone ska ha det.

Planeringstiden – oavsett om du har en, två, tre eller fler timmar i veckan – räcker till det den räcker till. När tiden är slut, är den slut. Samma sak gäller undervisningen – gör inte mer än att du (och barnen) hinner ta de pauser och raster vi alla behöver. Och de stora grupperna; är de för stora, så är de för stora. En grundprincip kan vara att mindre grupper gör det lättare att nå varje barn med undervisningsinnehållet, även om det innebär att man inte hinner med lika mycket. Och. Så. Vidare.

Lita på ditt pedagogiska omdöme

Det är en omställning. Du måste kanske tänka om i grunden angående hur, vad och varför du genomför ditt pedagogiska arbete på just det här sättet. Det är lätt att känna det som om man inte gör tillräckligt – jag känner det nästan dagligen. Och kanske ligger det en viss sanning i den känslan, men det är faktiskt huvudmannens problem – inte ditt eller mitt.

Vi ska göra det vi kan med det vi har. Och det vi har är i snitt 40 timmar i veckan, varav det mesta i barngrupp, en del avsatt för planering och så kanske några andra uppdrag vid sidan av. Och pauser, för toalettbesök och andrum. Den tiden räcker till det den räcker till, inget mer. Vill huvudmannen ha mer, måste hen först ge mer.

Men oroa dig inte. Du kommer ändå att göra skillnad. Även om det nog känns olustigt att inte leva upp till idealbilden av förskolläraren som leende bedriver undervisning för en liten grupp glada och kompetenta barn någonstans i åldersspannet 1-5 år. Du gör det redan genom att du är en av de där vuxna som barnen långt efteråt minns att de kände trygghet hos. Som de fick värme av, som lärde dem hur man är en god medmänniska/bra kompis. En som läste böcker för dem, tog med dem till skogen och fanns där med dem i en central del av deras vardag. Som gjorde deras förskoletid till en tid av växande, utveckling och mognad – trots huvudmän som gjorde sitt bästa för att inte hjälpa till.

Avslutning

Så lova er själva att ta det lugnt i höst. Lita på ditt pedagogiska omdöme. Plocka russinen ur kakan, sopa era “måsten” under mattan och prioritera det roliga och trygga. Jag kan garantera att ni får det lärorika mer eller mindre på köpet.

Och om någon tittar snett på er där ni sitter med barnen och helt fräckt har det roligt, säg att ni jobbar medvetet med den psykosociala arbetsmiljön på uppmaning av skyddsombudet Janne.

En god pedagog sätter barnen före läroplanen.