Den makalösa manicken

Sommaren 2019 trädde Lpfö 18 i kraft. Det innebar det formella startskottet för det jag i denna text kommer att hänvisa till som “digitaliseringen”. Man hade då redan i mer än ett decennium kunnat konstatera att det inte var en fråga om att använda digitala verktyg eller ej, utan mer en fråga om hur och i vilken utsträckning det skulle ske. Digitaliseringen av samhället var oundviklig. Lpfö 18 tog med andra ord tjuren vid hornen för att ge oss pedagoger ett slags stöd i vårt digitala arbete med barnen: ett arbete som alltså redan pågick, men som hade visat sig sakna ordentlig representation i våra styrdokument.

I Lpfö 18 beskriver man det övergripande digitaliseringsmålet som att “ge barnen förutsättningar att utveckla adekvat digital kompetens genom att ge dem möjlighet att utveckla en förståelse för den digitalisering de möter i vardagen” (Lpfö 18, s. 9). På ett mer konkret(ish) plan innebär det att barnen ska kunna använda sig av, tolka, ifrågasätta och samtala om berättelser, bilder och texter man möter i den digitala världen på ett sätt som stimulerar utveckling och lärande. I förlängningen är den formulerade tanken att detta ska leda till att barnen utvecklar sin förmåga att även på digital väg kommunicera, dokumentera och förmedla upplevelser, erfarenheter, idéer och tankar (Lpfö 18 s. 14-15). Rektors ansvar är slutligen – som sig bör – att se till att förskolan har de fysiska och materiella förutsättningarna för detta (Lpfö 18, s. 19).

Svårare eller mer dramatiskt än så är det faktiskt inte. Men man kan lätt tro annat om man följt de debatter som avlöst varandra sedan dess.

Digitaliseringsfobi?

Och nu senast, i månadsskiftet februari/mars 2025, slår det senaste beslutet ner på landets förskolor: Den utredning som blev tillsatt i oktober 2023 om att skapa nya riktlinjer för digitala verktyg i förskolan har kommit fram till att istället för att – som först aviserat och som även Skolverket rekommenderat – ta bort kravet på digitala verktyg i förskolan kommer man att införa restriktioner som i princip förbjuder användningen av digitala verktyg för de allra yngsta barnen (1-2 år) och även försvårar användningen för de äldre: 

“I beslutet förtydligar regeringen dessutom att endast analoga lärverktyg, exempelvis böcker, bör användas för barn under två år och att eventuell användning av andra lärverktyg än analoga bör ske med stor restriktivitet för barn i övriga åldrar.” (Pressmeddelande) 

Här går alltså tidöregeringen längre än vad Skolverket rekommenderat. De var istället av uppfattningen att det inte fanns något behov av att införa någon “reglering avseende användandet av digitala lärverktyg utifrån barnets ålder”, med hänvisning till att “användning av skärmar och övriga digitala lärverktyg kommer att minska eftersom det inte längre finns ett krav på att använda dessa”. (Skolverkets översyn, https://www.skolverket.se/publikationer?id=12968). På det stora hela visar Skolverket i sin översyn på en betydligt större tillit till förskolors (förskollärare och rektorer) egna kompetens och omdöme än regeringen, vars slutsats tycks vara att det är hårda tag som gäller om man ska komma åt den bristande digitala vandeln på landets förskolor. Nåväl. Alla har vi väl varit rädda någon gång. Jag kan förstå Edholm, även om jag nog inte håller med henne.

Digitaliseringens död?

Men hur har det varit ute på förskolorna under de här åren mellan Lpfö 18 och våren 2025? Det är svårt att svara på. Det har förekommit både ris och ros i debatterna. En del – företrädesvis personer som knappt satt sin fot i en förskola – tror barnen sitter fastklistrade med varsin iPad från morgon till eftermiddag, med undantag för vilan då man istället visar uselt producerade YouTube-videor på storbildsskärmen. 

Andra – främst yrkesverksamma förskollärare – konstaterar istället att användandet sker med stor måtta och att det nästan uteslutande finns en didaktisk tanke bakom valet av både (digitalt) verktyg och det innehåll som förmedlas via detta verktyg. 

I mitten har vi personer med olika grad av bristande, men dock, insyn i och förståelse för förskolans verksamhet – som outbildade vikarier och vårdnadshavare. De ser dels det positiva arbetet utan att riktigt förstå det och dels bevittnar de (trots allt existerande) dystra avarterna där man visar i princip vadsomhelst på storbildsskärmen för att hålla gruppen lugn.

Så… Är det slut på det roliga nu då? Har digitaliseringen (i förskolan) nått vägs ände? Ser vi en ny framtid ljusna, där det bara är vi vuxna som fipplar med våra digitala verktyg som incheckningsskärmar, kameror och bärbara datorer – och där barnen leker med kottar, pinnar och andra giftfria, analoga, okodade föremål? Är digitaliseringen död?

Nej, självklart inte.

Perpetuum Mobile

Det är som en naturkraft. Varje ambition att styra hur vi ska tänka/göra möts med hälsosamt motstånd. Det är inbyggt i vår didaktiska personlighet att vara lite tvärsemot. (Jag vill i alla fall tro det. Att det gäller de flesta av oss. Men det kan också vara jag som är lite extra obstinat.) När digitaliseringen nästan var ett krav, blev jag väldigt noga med att begränsa användningen av densamma. Och nu, när den nästan är förbjuden, tänker jag istället att jag kanske inte har varit tillräckligt digital och försöker hitta sätt att öka användningen.

Jag ser det som att det handlar om en strävan efter balans. Så även fast vi är intill döden trötta på allt tjat om digitalisering hit och dit och helst skulle vilja begrava frågan helt och hållet, så vaknar vi till när regeringen aviserar det närmaste ett förbud man kan komma utan att faktiskt förbjuda något (“endast analoga lärverktyg, exempelvis böcker, bör användas för barn under två år”). 

Erik Stenkula – krönikör i tidningen Förskolan – reagerar också på detta:

“Utbildningsradion har till exempel ett enormt rikt utbud för förskolebarn i alla åldrar med rikligt matade lärarhandledningar skrivna av proffs, med pedagogiska uppslag på hur man på ett klokt sätt kan gå vidare med sin barngrupp i förskolan efter att ha sett på skärmen. Inte sällan inbegriper det något fin- eller grovmotoriskt. Är det tittförbud på sådant nu, även om vi har ett vällovligt läroplansanknutet syfte?” (Förskolan) 

Var finns tilliten till att vi som faktiskt äger kompetensen klarar av att hantera verktygen i fråga? Hos skolminister Edholm? Skolverket? Våra huvudmän?

Nej, nej och åter nej.

Och det är de tre största anledningarna till varför digitaliseringen och diskussionen om dess plats i förskola och skola har utvecklats till en perpetuum mobile – en evighetsmaskin. Man vill reglera digitaliseringen, men förstår inte att det man reglerar snarare är professionen. Och det accepterar vi inte. (Åtminstone inte alla av oss.)

Vi vet bäst

Därför fortsätter vi strida. För att den här frågan aldrig skulle ha hamnat på någon annans bord från början. Den tillhör oss. 

Ska någon reglera användningen av digitala verktyg i förskola eller skola ska det vara vi lärare. 

Vi vet faktiskt bäst.