Varför ska du vara med i facket?

Maria Karlander har tidigare talat om ”Vem är facket?” och ”Vad gör facket?”. Jag vill gärna fortsätta på hennes resonemang och prata om ”Varför ska du vara med i facket?”. Eller, en mer sann rubrik kanske varit ”Varför jag är med i facket!”.

Jag kommer alltså här skriva utifrån min roll som anställd och inte utifrån min roll som förtroendevald på alla möjliga sätt i mitt fackförbund, Sveriges Lärare.

Svaret på varför jag är med i facket är ganska enkelt. Fackföreningsrörelsen fanns i blodet långt innan jag ens visste vad en fackförening var. Min pappa var under alla år både aktiv inom politiken och i facket. På bakrutan till vår gamla 240 fanns en IF METALL-logga. Varje år gick vi tillsammans med andra i första maj-tågen i Arvika.

Att vara med i en fackförening, och engagera sig i fackliga frågor, är för mig synonymt med åsikten att; jag är inte starkast ensam utan som starkast när jag är en del av kollektivet.

Sveriges Lärare och Kommunal

I min fackförening, Sveriges Lärare, är det kollektivet en nätt skara på cirka 300.000 personer, varav cirka 80.000 av dessa är förskollärare. Det är vad jag skulle säga ”en stark röst”. Arbetar du inte som förskollärare i förskolan, utan som till exempel barnskötare, så heter fackföreningen Kommunal. Har inte hittat några aktuella siffror på antalet medlemmar i Kommunal, men 2011 var det drygt en halv miljon. Oklart dock hur många av dem som arbetar i förskolan. Det är hur som helst också vad jag skulle kalla ”en stark röst”.

Jag anser alltså inte mig själv vara starkast på egen hand gentemot arbetsgivare och de som styr utan som starkast tillsammans med andra. Det är tillsammans som vi kan kräva förändring och förbättring. Och det gäller alla branscher! Inte minst inom kommunal och regional sektor som ständigt hotas av nedskärningar.

Lagar och kollektivavtal

Även om fackligt arbete ”tuggar långsamt” har vi trots allt fackföreningsrörelsen att tacka för våra lagstadgade fem semesterveckor. Och vi har även facken att tacka för att vi i våra kommunala kollektivavtal får fem extra semesterdagar det året vi fyller 40.

Förändringarna som sker nuförtiden är kanske inte så markanta och tydliga som när de första semesterveckorna kom, men det händer trots allt saker hela tiden. Jag är rätt säker på att jag inte hade velat finnas i ett sammanhang där det inte fanns en stark motpart till arbetsgivarna. Trots att vi ha lagar som reglerar arbetet är det knappast var och en som kan hantera en tvist när det behövs.

Även om de kommunala kollektivavtalen även gäller för de som inte är fackligt anslutna är det ändå så att det är fackföreningarna som tecknar avtalen. Det är således också facken som förhandlar villkoren, och i Sveriges Lärare är det den så kallade avtalsdelegationen som tar beslutet om de är nöjda med det liggande avtalsförslaget (och kan teckna det) eller inte.

Anställd

Som anställd har jag väldigt sällan varit i kontakt med mitt fackförbund. Men det finns också en stark solidaritetstanke i att jag är med i ett fackförbund. Facket har trots allt en viktig roll för de som behöver det, även om det är relativt få medlemmarna som faktiskt behöver det direkta stödet. Såna ärenden möter jag näst intill varje vecka i mitt fackliga uppdrag där jag, och mina kollegor, till exempel följer med medlemmar som stöd i rehabiliteringar. Det är inte alla som behöver, eller ens vill ha, det stödet. Men för att facket ska kunna finnas för de som behöver det direkta stödet så krävs det ju helt enkelt att även de som inte behöver trots det är medlemmar. En solidarisk tanke.

Och du kan ju faktiskt aldrig veta när du väl behöver stödet.

Eller hur?