Utnyttja din professionella frihet

Hur blir man en kompetent pedagog, egentligen? Kan man utbilda sig till det? Få en examen, en legitimation; ett intyg på sin faktiska praktiska kompetens?

Bloggens alldeles egna förskollärarstudent Agnes Knutsson skrev häromsistens om sina funderingar kring utbildningen. Hon reflekterade om det framtida mötet med en verklighet som sällan motsvarar det teoretiska perspektivet på utbildningens olika kurser. Dock har hon en fördel gentemot många av hennes kurskamrater. Hon har redan praktiska erfarenheter av arbete på förskola och vet därför vad hon är på väg att ge sig in i.

-Fröken? Kommer personalbristen på provet?

För de som saknar denna praktiska förhandskunskap är VFU:n en viktig del av utbildningen. Den är förlagd till en äkta förskola under handledning av en riktig förskollärare (helst med VFU-handledarutbildning). Här ska studenten ges möjlighet att pröva sin teoretiska utbildning i verkligheten. Men detta till trots tycks den sällan förmå ge en helt korrekt bild av denna “verklighet”. I apokalyptiska brösttoner talar olyckskorpar i de sociala mediernas förskolegrupper om saker som långa arbetsdagar, uteblivna raster och toalettbesök, stress, personalbrist, neddragningar, vårdnadshavare som ställer orimliga krav, brist på resurser, känslor av otillräcklighet, utmattad och sjukskriven personal, konflikter och så vidare. Det verkar som att inte ens VFU:n räcker för att förbereda de blivande förskollärarna på den bistra verkligheten.

Jag vill dock mena att de praktiska förutsättningar som räknas upp inte hör hemma på utbildningen. Jag är tveksam om de ens är möjliga att undervisa om. Åtminstone inte på ett sätt som motsvarar mötet med “verkligheten” när man väl lämnat utbildningen och börjat jobba. Och ärligt talat: ska en pedagogisk utbildning ens lägga tid på att lära studenterna hantera arbetsmiljöfrågor!? 

Oavsett om glappet mellan teori och praktik handlar om arbetsmiljö eller didaktik är det här saker man måste möta i praktiken för att förstå. Erfarenhetsbaserat lärande, som Dewey pratade om. Eller beprövad erfarenhet. Lärande handlar nämligen inte bara om att förvärva ny eller ökad kunskap. Det innebär också förändring; att jag tar min förvärvade kunskap och mina gjorda erfarenheter och med hjälp (eller på grund) av dem förändrar mitt sätt att förstå och agera – förhoppningsvis till det bättre. Det gäller min roll som undervisande lärare lika mycket som min roll som medarbetare i en arbetsmiljö.

Erfarenhet och utveckling

Således talar vi här om ett både didaktiskt och fackligt utvecklingsarbete som den blivande förskolläraren kommer att genomgå efter sin utbildning. Det är didaktiskt i hänsyn till det handfasta pedagogiska uppdrag vi ska utföra som förskollärare. Och det är fackligt i hänsyn till att kunna utöva detta uppdrag i en verksamhet som sannolikt saknar tillräckliga förutsättningar för det.

Jag tänker högt nu, men kanske är det som saknas helt enkelt en kurs i arbetsrätt vid sidan av förskollärarstudierna? Då kan nybakade kollegor åtminstone redan äga de teoretiska kunskaperna om att man kan/får/bör säga nej till uppgifter som inte ryms inom förutsättningarna? (Kanske är den här tanken rentav något för Sveriges Lärare att nappa på och kanske erbjuda sina studerandemedlemmar? Den som lever får se…)

Jag kan bara komma fram till en utbildningspolitisk åtgärd som skulle kunna komma i närheten av att förbereda en student för verkligheten. Det är att göra arbetslivserfarenhet till ett formellt antagningskrav på lärarutbildningar för skolväsendets samtliga nivåer. Det skulle bland annat kunna leda till att den som söker till förskollärarutbildningen gör det med full vetskap om yrkets förutsättningar. Ännu viktigare skulle vara insikter om den balans mellan omsorg och utbildning som kännetecknar förskolan. Kanske skulle det leda till större förståelse mellan förskolans yrkesroller om alla var tvungna att börja sin förskollärarkarriär som just barnskötare? Och kanske finns där ytterligare vinster att beakta?

Frihet och vägval

Nåja. Där är vi inte – än. För närvarande bryter sig de färdiga studenterna likt sköldpaddsungar ur sina skal och kravlar för livet mot havet medan fiskmåsar och andra rovfåglar njuter av en överdådig buffé. Only the strong survive. Men det är kanske inte heller helt tokigt? En av de saker jag uppskattar med mitt yrkesval är nämligen att det är förhållandevis fritt att kravla nästan vilken väg man vill för att så småningom upptäcka att man nått havet och simmar fritt. 

Ingen lärarutbildning i världen, oavsett hur den är utformad eller vad den innehåller, kan ge dig allt du behöver för att ta emot din examen som färdig lärare. Tror du det har du blivit lurad. Det är därför den tillit och autonomi jag nämner ovan är så viktig. Som yrkesverksam behöver du hela tiden ges (eller ta) utrymme att själv utvecklas samtidigt som du arbetar.

För även om vi inte kan styra vad vi ska göra (det gör läroplanen) är det till stor del upp till oss att besluta hur vi gör det (ur ett didaktiskt perspektiv) och i vilken utsträckning vi bedömer att vi kan göra det (i relation till de förutsättningar vi givits av arbetsgivaren). 

Så se till att utnyttja den frihet du trots allt åtnjuter. Utforska metoder och förhållningssätt som du och ditt arbetslag intresserar er för; som känns roliga och utmanande. Acceptera de saker du inte kan förändra. Dra en linje mellan vad du anser är dina arbetsuppgifter/ditt ansvar och vad som inte är det. Och var stolt och nöjd över det du gjort, istället för missnöjd med det du inte gjort.

Gör allt det, så ska du se att du plötsligt är några steg närmare den kompetenta pedagog du vill vara.