Gränslandet ateljé 

På min förskola har ateljén inte någon dörr och inte fyra väggar. Ateljén ligger i anslutning till, och är öppen, mot korridoren. Mellan ateljén och korridoren finns en spänd vajer och några draperier, som oftast är uppfällda. Men, mellan ateljén och korridoren finns en osynlig gräns där det rationella möter det omöjliga. Verkligheten möter fantasin, schemalagda, planerade aktiviteter möter kreativt kaos.

När jag går över den gränsen kliver jag in i en annan dimension av förskolans vardag. Jag har inte en ateljéristatjänst men har särskilt ansvar för ateljén. För mig är ateljén något utav en vardagslyx. Där jag får vara med om underbara estetiska processer och en plats där jag och barnen mår bra. Barnen (och kollegor) vet att det är min favoritplats. För mig är ateljén inte en plats där vi ska producera för att sedan gå därifrån. För mig är ateljén en plats att bara vara, ta in, uppleva och utforska tillsammans.  Här tänkte jag dela med mig några konkreta tips och tankar om ateljén.

Att känna sig ”varm i kläderna” i ateljén 

Bokstavligen varm behöver man såklart inte vara, men att känna sig bekväm är en viktig förutsättning för att trivas i ateljén. Oftast byter jag om till en målarskjorta och arbetsbyxor när jag ska jobba i ateljén. Har jag kläder som jag inte är rädd om, går jag in helhjärtat och är inte rädd för att själv kavla upp ärmarna och hugga in. Då är jag verkligen med i barnens processer. Detta kan verka ganska självklart! Men tro det eller ej har jag under mina yrkesår träffat många kollegor som avstår ateljén på grund av att de inte vill smutsa ner sina kläder. (Här kan vi gå in i en annan diskussion om arbetskläder från arbetsgivaren, men det lämnar jag till någon annan). 

Tillit till sitt eget skapande 

Innan jag introducerar en ny teknik provar jag gärna själv eller tillsammans med barnen för att själv kunna erfara kreativa processer med olika material.  På det viset delar vi vår förundran och skaparglädje. Jag ska kunna agera prestationslöst och även jag ska våga visa mina alster. Självklart, som allt annat, påverkar min kompetens barnens möjligheter till utveckling. Och det som jag vill att barnen ska bemästra måste jag kunna bemästra själv. Det jag inte kan lär jag mig gärna. Det är kanske relevant att nämna att jag genomfört ateljéristautbildningen och det är det som ligger till grund för den kompetens jag har inom området. Men jag vill också lyfta att själva intresset för det som ska genomföras är lika viktigt.

I ateljéristautbildningen ingår olika workshops och möjligheter att prova på nya tekniker och material. En teknik som har blivit en av mina och barnens favoriter, vilken är återkommande i ateljén, är monotype eller avtrycktekniken. Man lägger på ett tunt lager med färg (finns speciell tryckfärg, men det går bra med readymix) på ett blankt underlag (till exempel kakelplatta). Man ritar mönster eller motiv med diverse verktyg (spetsen på penseln, tops eller liknande), trycker uppifrån och överför bilden till papper. Det som är spännande med tekniken är att varje avtryck är unikt och innebär ett överraskningsmoment i sig. Många ”Wow!” kommer från barnen. Blickar av förbipasserande kollegor hör till vanligheterna (följt av ett ”Oj!” och höjda ögonbryn:). En underbar stund av kreativt kaos med avtryckskopior liggandes överallt i ateljén. Vi bara älskar det!  

Gemensamma projekt som varar över tiden 

Långsamma, gemensamma projekt som varar över tid och engagerar många barn är också något som jag varmt kan rekommendera och gillar att jobba med. Det kan vara större canvastavlor att måla på. Skapande med papier-maché eller att bygga skulpturer med hönsnät och tyg är andra exempel. Det finns en uppsjö av varianter. 

Denna termin har jag iordningsställt en ateljéhörna inne på avdelningen med ett staffli, en canvastavla och färg tillgängligt för barnen. Inspirationsbilder av kända konstverk hänger på väggen framför staffliet. Tanken är att det ska vara en form av reträttplats för den som vill komma undan ifrån andra intryck under en stund.  Hittills har tavlan fått många olika färgkombinationer. Och en dag bestämmer vi oss kanske för att förklara det till ett konstverk och hänga upp den. För, enligt Picasso, är varje barn en konstnär och det ligger i vårt uppdrag att ge barnen möjlighet och förutsättningar att väcka den konstnären.