Vem vill satsa på ett sjunkande skepp?

Visst är det bra att förskollärarnas arbetssituation får allt större utrymme i media? Äntligen – tycker jag och många andra – äntligen finns en levande debatt om förskolläraryrkets arbetsvillkor. Vi kan läsa om obalansen mellan krav och resurser, om växande barngrupper, om förskollärare och barnskötare som tappert kämpar för att skapa likvärdighet trots att förutsättningarna hela tiden är emot dem. Vi hör det på nyheterna, läser i tidningar och i sociala medier.

Allt det här måste vi prata om och våra politiker och medborgare behöver få veta hur verkligheten faktiskt ser ut. Problem som ingen låtsas om går heller inte att lösa. Vi måste vara medvetna om nuläget för att kunna nå ett önskat läge.

Men… vad händer med yrkets attraktivitet? Som en kollega sa till mig – vem vill satsa på ett sjunkande skepp? Om förskollärarnas arbetssituation är så bedrövlig, vem sjutton vill utbilda sig till det? Vem väljer frivilligt hård arbetsbelastning, ohållbar arbetsmiljö, dålig löneutveckling och en ständig känsla av att inte räcka till? Det som uppstår är ett moment 22; vi måste prata om det som behöver bli bättre men bilden som målas upp är så negativ att yrket blir allt mindre lockande. Och om vi får färre och färre förskollärare – hur blir det då för dem som står där mitt i verksamheten och längtar efter kollegor?

Vad säger statistiken?

För er som tycker att statistik är roligt rekommenderar jag att ni går in på Universitets- och Högskolerådets hemsida. Där kan man se hur många som sökt en utbildning, hur många som blev antagna och titta på förändringar över tid. Jag, som kommer från Stockholm, kan se att här var antalet sökande till förskollärarprogrammet höstterminen 2023 167 studenter. Går vi ett år tillbaka i tiden var siffran 234. Antalet reserver då? Inga. Det betyder att alla sökanden de två senaste höstterminerna kom in. Vad säger det om statusen på utbildningen?

För att inte vara för hemmablind tittar jag också på samma utbildning i Umeå. Där antogs 36 studenter denna hösttermin, hösten 2022 var de 45. 2016, däremot, lockade den så mycket som 120 studenter. Det är ett rejält tapp.

Tittar jag vidare är bilden ungefär likadan på alla lärosäten i Sverige – ibland är minskningen från år till år lite mindre, ibland större. Att trenden är färre sökande är dock uppenbart. Då ska vi också komma ihåg att det här handlar om de som antagits till utbildningar – just den här statistiken säger inget om hur många som faktiskt genomgår hela programmet och examineras.

Hopp eller hopplöst?

Ibland upplever jag utvecklingen som absolut, totalt hopplös. Det går åt skogen med yrket och förutsättningarna för att utöva det. Budgeten är genomgående viktigare än verksamheten och de lösningar som presenteras är oftast nya effektiviseringar som utarmar mer och mer. Då är det tur att den här bloggen finns!

När jag läser inläggen tänds en svag låga av hopp igen. Vad många kompetenta och kloka kollegor som finns i vårt land! Som gör ett fantastiskt jobb dag efter dag! Lite extra härligt är det att läsa studenternas inlägg – de som snart kommer ut på våra förskolor och blir nya yrkesutövare. Deras inställning och deras reflektioner påminner om yrkets möjligheter och att vår roll i samhället är för viktig för att sluta kämpa.

Så tack Lucas och Agnes – självklart kan vi inte ge upp.