Är förskollärarna mer värda än barnskötarna?

Vad skiljer en förskollärare och en barnskötare åt?

Den frågan har jag hört många gånger genom åren. Mååånga gånger. Av vårdnadshavare såklart, men allt som oftast även av de som jobbar med barnen, det vill säga förskollärarna och barnskötarna själva. Spännande att inte vi själva har koll på vad som skiljer våra uppdrag och yrkeskårer åt..

Är förskollärarna mer värda än barnskötarna? Det är en fråga som också dyker upp stup i kvarten. Är inte det konstigt? Att två yrkeskårer fortfarande tjafsar om samma fråga år ut och år in under decennier och dessutom förväxlar värde med själva sakfrågan. Är det inte konstigt att frågan inte reds ut en gång för alla? Vad duckar vi för? Vad är det som är så farligt?

Självklart är ingen mer värd än någon annan.

Självklart inte! Men det finns en skillnad i våra olika roller samt i våra uppdrag. Med andra ord, vad vi ska göra när vi är på arbetet. Det är viktigt att vi faktiskt har koll på och vet om vem som ska göra vad. Ingen vinner på att alla gör allt. Det handlar inte om värde. Det handlar om att vi båda yrkeskårer befinner oss i förskoleverksamheten utifrån olika uppdrag. Men på grund av konflikträdsla i årtionden, har få arbetsgivare vågat reda i begreppen. Märkligt nog, då det rimligtvis borde öka kvalitén om rätt folk var på rätt plats och gjorde rätt saker. Det kanske är dags att ta tag i frågan? Att alla springer på alla bollar, minskar definitivt inte upplevelsen av stress på arbetet.

En barnskötare går oftast en gymnasieutbildning (finns även andra alternativ som tex Komvux) medans en förskollärarlegitimation kräver en högskoleutbildning. En barnskötarutbildning innehåller mer omvårdnad än vad förskollärarutbildningen gör som i sin tur innehåller mer pedagogik, didaktik och teoretisk fördjupning än barn- och fritidsprogrammet. Det är inte så att en barnskötare inte har läst någon pedagogik, men en förskollärare har gått mer in på djupet och dessutom under längre tid kopplat teori med praktik. Därmed är också kraven högre och ansvaret större i förskolläraruppdraget än barnskötaruppdraget.

En förskollärare ansvarar för det ”pedagogiska innehållet i undervisningen och att leda undervisningen på ett sådant sätt så att målen och intentionerna i läroplanen uppfylls”. Med andra ord, där barnskötaren medverkar i undervisningen, så ansvarar förskolläraren. Det ligger en skillnad i det. En skillnad som inte är detsamma som att uppdragen är olika mycket värda, utan bara olika. Precis som en sjuksköterska och undersköterska inte har samma uppdrag inom vården, men lika värdefulla båda två.

Vi gör väl samma sak?

”Men jag gör ju allt det där som förskollärarna ska göra”, tänker många barnskötare. Ja, det är ju en vinst för både barn och dina förskollärarkollegor och har du tur så inser din rektor att du gör mer än ditt uppdrag kräver och sätter din lön utefter det. Men enligt ditt uppdrag, finns där inga krav att du måste. Det gör det däremot för en förskollärare. Det är inte valbart. Om inte en förskollärare gör det den ska, är det rektorns ansvar att se till att hen gör det.

”Men jag vet flera barnskötare som gör ett bättre jobb än förskollärarna”, kanske några av er tänker. Jag med, eftersom det precis i alla andra yrken, krävs en personlighet och fallenhet för yrket som man inte får automatiskt bara för att man lyckats genomgå en utbildning. Alla har väl någon gång stött på en läkare som säkert är oerhört duktig rent yrkesmässigt, men som har stor utvecklingspotential gällande sina sociala funktioner. Det, är en mänsklig faktor och tyvärr en utmaning hos alla yrkesgrupper, så även inom förskolan.

Slutord

Men det jag vill ha sagt, är att i förskolan har vi två yrkesgrupper med pedagogisk utbildning. Vi arbetar i arbetslag och tillsammans gör vi ett fantastiskt jobb utifrån de förutsättningar vi har och vi är alla lika mycket värda, både som människor och utifrån det yrke vi har. Men vi är på förskolan utifrån olika uppdrag och om vi renodlar dem, kan vi kanske minska stressen åtminstone lite grand. I stället bör vi lägga energin på att peppa varandra och lyfta varandras styrkor. För vi behövs allihop och fler därtill, nu och framöver. Men låt oss slippa lägga energi på en meningslös konflikt om värde och öppna i stället upp för en dialog utifrån kompetens, utbildning och behov. En gång för alla…

Vi har viktigare frågor att ta itu med än att bråka med varandra. Går vi ihop och driver våra gemensamma frågor, både kollegialt och fackligt, så tror och hoppas jag att vi så småningom ska lyckas vända den tuffa situation vi nu har och förhoppningsvis kunna se framåt mot ljusare tider.

Hoppet är ju som bekant det sista som överger människan…