Av Maria Karlander2001 bytte jag arbetskommun till Partille. Min första kulturkrock blev att man här, tvärtemot min tidigare arbetskommun under 5-8 år, inte använde sig av pauser på förskolorna. Nej, här fick man minsann nöja sig med den sedvanliga halvtimmesrasten. Jag fann det mycket märkligt.
Det såg annorlunda ut då
På den tiden var dock vår arbetsmiljö något mer dräglig än nu och vi kunde ändå ha luft i systemet för korta pauser av återhämtning eller kände helt enkelt inte samma behov. När jag gick in i den berömda väggen 2013 förklarade läkaren att behov; det känner man först när det är för sent. Återhämtning är något som bör tillämpas i förebyggande syfte. Detta har även läkare på företagshälsovården bekräftat, så det är inte något jag själv hittat på.
Hur som. Hösten 2018 besvarade anställda i Partille kommun en medarbetarenkät och på min arbetsplats blev det tydligt; återhämtningen på arbetstid var i stort sett obefintlig. Med många barn i grupperna, långa vistelsetider för barnen och ett utökat uppdrag för båda våra yrkeskårer, så har balansen mellan krav och resurser blivit ojämn och behovet av återhämtning desto större. Jag såg min chans som skyddsombud. Jag hade en ovanligt klok och inlyssnande chef, så NU kanske införandet av pauser skulle komma lägligt.
Sagt och gjort.
Min rektor tyckte vi absolut skulle jobba för att implementera pauserna som en naturlig del av vår arbetsdag. Det vore förvisso konstigt om hon stretat emot, då Arbetstidslagens paragraf 17 faktiskt belyser rättigheten till just paus. Men ändå, hon var positiv till att arbeta aktivt med att införa dem och det var en förutsättning för att det skulle gå, med tanke på hur klurig förskoleverksamheten ser ut bara när det kommer till att lösa rasterna.
Vi började med att definiera vad det innebär att ha paus. Alltför många kollegor och chefer har genom åren ansett att paus har vi både när vi dukar bord, bäddar inför vilorna samt är ur barngrupp för planeringstid. Det tyckte jag var en väldigt knepig vinkel, för det skulle ju innebära att restaurangpersonal, rektorer och administratörer mfl pausade sig igenom ett helt yrkesliv. Nä, paus är precis som det låter: en paus från arbetet. Dock bör man beakta att man till skillnad mot rast inte får lämna arbetsplatsen och någon exakt specifik tydlighet kring tidsomfång finns inte.
Min definition av paus är som en ”rökpaus utan rök”.
En stund då jag hinner ringa något viktigt samtal, sätta mig ute i solskenet, ta en kopp kaffe o snacka med en kollega eller varför inte bara djupandas en stund. En kort stund för att rensa hjärnan och slippa alla ljud, helt enkelt. För att fylla på med energi eller få en stunds avslappning. Det är för mig en paus. Få anställda på kommunhusen runt om i landet arbetar enbart med en halvtimmes rast per dag. Nej, där hinkas det kaffe vanligtvis en tiominutare både för- och eftermiddag. Så varför ska det vara sämre för övriga anställda, tänker jag.
När definitionen var satt, utsågs en så kallad ”Pausansvarig”. Hen fick i uppgift att klura på en lösning på sin avdelning för sig och sitt arbetslag. Olika lösningar på olika avdelningar blev resultatet. Sedan testade vi en månad för att utvärdera om det var görligt eller ej. Vår rektor var tydlig; Får vi inte ut pausen- skriv tillbud. Lämnar vi vår kollega med alltför många barn när vi tar ut paus- skriv tillbud. Alltför att hon lättare skulle kunna påvisa uppåt att våra förutsättningar är starkt begränsade om det nu skulle påvisas.
Så min rektor var aldrig den största utmaningen. Det var mina kollegor. Jag förstår dem. För egentligen finns det inga ”naturliga” stunder där vi kan lämna för paus. Inte utan negativa konsekvenser. Men så länge vi inte tar oss rätten, kommer de heller aldrig poppa upp av sig självt.
På min avdelning schemalade vi pauserna.
Sju minuter. Ja, visst låter det töntigt. Men sju minuter plus någon minut till och från personalrummet, altanen eller var man valde att pausa, så blev frånvaron från barngruppen cirka tio minuter. I början blev det bara av när pausansvarig var på plats. Det vill säga jag. Det tog tid. Men efter ett tag, så blev det allt oftare. Även om vi än idag har dagar då det är stört omöjligt, så har vi på veckobasis fler pauser nu än före 2019 när vi implementerade dem.
Nu är vi också överens om två saker; vi behöver stötta varandra i att låta varandra ta ut dem och det är ett egenansvar att faktiskt göra ta sin paus. Fortfarande finns det de som hävdar att de ”inte behöver dem” och ja, det är ju inte en tvingande lag. De behöver kanske liksom jag själv, väckas den hårda vägen ( om det kan ni läsa i ”Sent ska syndaren vakna”)…
Men utbildningsförvaltningens chefer och förskolornas rektorer är med på noterna; personalen har rätt att ta paus och bör så göra för ett hållbart yrkesliv. Om det är klurigt att lösa, ja då har vi ju lagen till hjälp. Där står det tydligt att arbetsgivaren ska ordna så att pauser kan tas ut, om det så krävs en schemaläggning.
Så hur ska ni göra för att få ut pauserna på just er arbetsplats?
Börja med att titta på möjligheterna och om det är svårt, ta hjälp av er chef. Men en sak är säker; frågar ni inte efter dem eller kräver ni inte att få ut dem, ja då kommer ingen heller erbjuda er dem och läget blir oförändrat samt er hälsa utsatt mer än nödvändigt. Mitt tips är alltså att se till att ni får till era pauser och inte nöja er med något annat. Ni har lagen på er sida!
Ni som arbetar i Partille och inte får ut rasterna. Hojta till er rektor, så får hen helt enkelt lösa det. För er rektor – på varje enhet- har sagt sig vara positiv till att pauser tas ut. Så där är det bara att verkställa.
Om ni råkar på motstånd, ring ert fackförbund. Oavsett, ett nej är inte acceptabelt. Som min ordförande i Sveriges Lärare Partille, sa för några år sedan; ”få målare målar hela huset när de endast får betalt för att måla fönstren”.
Vi behöver tänka likadant. Vi ska arbeta utefter de förutsättningar vi får. Gör vi mer, gör vi det på bekostnad av vår egen hälsa och DET gynnar inte barnen. Varken nu eller senare.
