Förskolans marknadisering har smitit under radarn 

Det finns en aspekt av debatten om det svenska utbildningssystemet som jag inte blir klok på: varför är det ok att tjäna pengar på väldigt små förskolebarns omsorg och utbildning, men inte på elevers skolgång? Längre än så hann jag först inte skriva på den här texten eftersom en journalist ringde och ville prata om förskolemarknaden. Hon upplevde mig nog lite överentusiastisk, eftersom jag höll en högljudd monolog i en dryg halvtimme, utan att hon fick en syl i vädret. Orutinerat av mig, men det är så sällan jag får chans att prata om hur vi ser på våra yngsta medborgare att jag inte kunde kontrollera min frustration.

Frustration? Nej, det är ett för försiktigt sätt att beskriva ett fullt rimligt ursinne över vad som hänt med den svenska förskolan och med synen på barn. Nu ska jag dock försöka att besinna mig och lägga fram ett antal snustorra fakta som beskriver det jag menar är bland det mest cyniska med det svenska skolsystemet. 

Den norska opportunisten

Jag börjar med bröderna Adolfsen, två norrmän som äger investmentbolaget Hospitality Invest, som beskriver sin affärsidé på följande sätt: ”Being a private investment company, Hospitality Invest is not bound by any specific mandate and has full flexibility in terms of investment strategy. The flexibility enables us to be opportunistic”. Enligt synonymer.se kan man ersätta det svenska ordet ”opportunistisk” med någon av synonymerna anpasslig, ryggradslös, hållningslös, medhårig, populistisk eller realpolitisk. En vänlig tolkning är att Hospitality Invest inte är så noggranna med vad de investerar i och därför kan göra investeringar på alla sorters marknader där det finns enkla vinster att göra. 

Den svenska förskolan är en sådan marknad. Genom bolaget Norlandia växer bröderna Adolfsens svenska förskoleimperium så att det knakar, dels genom att starta nya förskolor men framförallt genom att köpa upp konkurrerande förskolebolag. 2015 köpte till exempel Norlandia förskolekoncernen Kids2Home av den svenska ägaren Per Uppman. Uppman startade några år senare en ny förskolekoncern – Kunskapsförskolan – som han förra året sålde, även denna gång till Norlandia.

Det som sker när Norlandia köper upp konkurrenter – eller startar nya förskolor – är att en del av varje svenskt förskolebarns barnpeng flyttas från den förskola som barnen går i, till den norska ägaren. Ovan nämnda Kids2Homes förskolor befinner sig längst ner i koncernen och har därmed som uppdrag att skicka vinst uppåt i systemet. Kids2Home är dotterbolag till Norlandia förskolor AB som är dotterbolag till det norska bolaget Norlandia Preschools AS som är dotterbolag till Norlandia Health & Care Group som är dotterbolag till opportunisten Hospitality Invest AS.   

En annan förskolekoncern som expanderar kraftigt i Sverige är Dibber. Dibber ägs av det norska bolaget Læringsverkstedet som ägs av ett norskt par som bor i Schweiz. Pysslingen – ett av AcadeMedias varumärken –  är den största privata aktören på förskolemarknaden. AcadeMedia ägs till ca 60 % av utländska investeringsfonder.  

Den riggade förskolemarknaden

Vad är det med den svenska förskolan som gör att utländska investerare lockas hit? Min bedömning är att det beror på i huvudsak fyra faktorer:

• Det är kommunens ansvar att säkerställa att alla barn får gå i förskolan. Fristående aktörer har inte något motsvarande krav på att ta emot alla barn som vill gå i deras förskolor utan kan säga att ”det är fullt”. Det extra kommunala ansvaret kostar pengar men lagen om likvärdiga villkor innebär att grundpengen ska vara lika för alla, oavsett ansvar. Det här leder till att fristående förskolor överkompenseras.

• Det finns inga regler för behörighet eller lärartäthet i Sverige. Det här gör det möjligt för privata förskolehuvudmän att göra vinst genom att ha en lägre behörighet och lägre lärartäthet än den kommunala förskolan. Grundpengen bestäms ju av den kommunala förskolans kostnader. I Norge införde man för några år sedan en ”bemanningsnorm” som innebär krav på behörighet och lärartäthet. Det här har gjort det mycket svårare att göra vinst på norska förskolebarn, vilket kan vara en förklaring till att de norska bolagen istället etablerar sig i Sverige, där regleringar saknas.

• Det är svårt för 1-6: åringar att ”rösta med fötterna”. Det marknadsstyrda utbildningsväsendet innebär – oavsett om man tycker om det eller ej – att barn och elever förväntas agera som kunder på en marknad, och byta förskola eller skola om de är missnöjda med kvaliteten. Man kan möjligen (jag tycker inte det) argumentera för att en gymnasieelev har kapaciteten att avgöra om dennes utbildning håller utlovad kvalitet, men det är naturligtvis helt omöjligt för ett förskolebarn att säkert veta om en förskola lever upp till statens krav, eller om vinstkrav har gjort verksamheten undermålig. Det här sätter hela marknadsmekanismen ur spel, något som förstärks av att inte heller föräldrar – via sina barns berättelser, eftersom de är så unga – kan utvärdera en huvudmans kvalitet. 

• Fristående förskolor kan erbjuda föräldrar sidotjänster som den kommunala förskolan av konkurrensskäl inte tillåts att befatta sig med, något som dels ger fristående aktörer konkurrensfördelar och dels innebär extrainkomster. Norlandia har till exempel en barnpassningstjänst, där föräldrar kan beställa barnpassning under tider som barnet inte är på förskolan. Barnpassaren kan till och med ta hand om barnets barnkalas och RUT-bidrag kan naturligtvis sökas för samtliga barnpassningstjänster. Först betalar skattebetalarna ut förskolepeng till de norska opportunisterna och sedan subventionerar skattebetalarna barnpassning som ger dem ytterligare inkomster. En annan familjetjänst från Norlandia är ”Mat med Smak” där föräldrar kan köpa med sig frukost, middag och helgmenyer från förskolans egna kök. 

Fel på systemet, inte individen

Jag riktar inte min kritik mot medarbetare på koncernskolor eller mot de enskilda enheterna. En Norlandiaförskola kan vara bättre eller sämre, på samma sätt som en kommunal förskola kan vara det. Det är själva marknadsstyrningen och de skadliga incitamenten jag vänder mig emot. 

Jag jobbar själv på en (idéburen) fristående skola, som även driver förskola. Jag är inte motståndare till valfrihet, men den valfrihet vi har skapat genom marknadiseringen av förskolan och skolan – i kombination med att regleringar av förutsättningar för kvalitet nästan helt saknas – är inte sund. Inget annat land tycker att det vi gör i Sverige är värt att kopiera, men företagare i andra länder har förstått att det går att tjäna bra med pengar på i synnerhet våra förskolebarn.  

Jag vill avsluta med att citera Ingegerd Tallberg Broman, professor emerita i pedagogik, från boken Skolan efter marknaden (Liber 2023): ”Stora aktörer identifierar förskolans potential på såväl en nationell som internationell marknad – de följer en marknadslogik. Utbildningspolitiken däremot har genom lärarutbildningar, skollag och läroplan formulerat en annan logik. Det är samhällets ansvar att ge förutsättningar för denna, att garantera att den upprätthålls, och att alla barn kan erbjudas en likvärdig utbildning av hög kvalitet”. 

Vad tycker ni?

Tankesmedjan Balans har varit bidragande till att det nu finns en kritisk debatt om marknadsskolan bland lärare och rektorer men vi har misslyckats med att få till samma debatt om marknadsförskolan, ett misslyckande som gör mig oerhört frustrerad. 

Personligen är jag övertygad om att en förskola som lockar till sig utländska ”opportunister” inte har likvärdig utbildning av hög kvalitet som främsta mål, men jag är väldigt intresserad av vad alla ni som jobbar i förskolan tycker. Kanske är det jag som har fel?

Kanske är det ok att tjäna pengar på väldigt små förskolebarns omsorg och utbildning, men inte på elevers skolgång.

Marcus Larsson – Tankesmedjan Balans