fbpx

Är tarifflöner lösningen för vår bristande lönestruktur?

Tidigare har Jan skrivit om uppropet för tarifflönetrappans återinförande. Samt att vårda sin inre pedagog snarare än att ”marknadsföra sig själv för en god löneutveckling”. Jag förstår verkligen hans tanke – och håller med! Till viss del…

Flera gånger under min utbildning stötte jag på föreläsare som pratade om de olika personlighetstyperna som sökte sig till förskolläraryrket. Altruisten var en av dom typerna. Ni vet personen som, åtminstone tror sig, ha allt att ge förskolebarnen och accepterat att ha ett, ändå relativt, låglöneyrke. Känslan av att ge barnen det dom behöver är nog. Lönen – det är en bonus.

Diskussionen var intensiv!

I diskussionen som följde Jans inlägg hoppade många på tanken om återinförande av tarifferna för att dagens system är orättvist. Hur mycket ser din lönesättande chef av ditt arbete? Funkar verkligen ”lön efter prestation”? Andra ventilerade tankar om att tariffer skulle döda det lilla driv till utveckling av förskolan som över huvud taget finns kvar. ”Om jag inte får något extra för att anstränga mig extra; varför ska jag då anstränga mig?”.

Är tarifflöner lösningen för vår bristande lönestruktur? - Johan Eckman

Jag förstår båda tankarna, och i den här frågan befinner jag mig verkligen i mitten. Jag stöter ofta på förskollärare som hamnat efter i löneutvecklingen på olika sätt; och säkert av olika anledningar. Tariffer skulle troligtvis ha gjort skillnad för dessa. Du ska kunna arbeta ett helt yrkesliv i förskolan och ändå kunna se en ”okej” löneutveckling. Du ska kunna göra ditt jobb utan att ta på dig extra arbetsuppgifter för att få en bra löneutveckling. Om det är något som är orättvist är det väl snarare då att de ”duktiga flickorna” som Maria Karlander skriver om premieras; trots att de arbetar på sin fritid!

Samtidigt håller jag också med om att folk också kan behöver ha en slags ”morot” för att anstränga sig lite mer; att ta på sig ett extra uppdrag eller liknande. Det ska givetvis vara uppdrag som har en direkt koppling till det direkta uppdraget förskolläraren har genom skollag och läroplan.

Varför då inte ta det bästa från två världar?

Skulle man kunna tänka sig ett system där lönen både utgick från tariff och lönepott? Alltså att det fanns både en fördelningspott och en garanterad höjning. Lite morot och lite kontinuitet!

På detta sätt kanske vi både kunna undvika att folk halkade efter i löneutvecklingen samtidigt som ”extra kompetenta” skulle ha möjlighet till mer. Då blir valet istället att välja mellan ”en okej” löneutveckling och en ”mycket bra” löneutveckling. Det finns ett slags val att göra för den enskilde.

Alla är trots allt inte intresserade av att göra karriär. Vissa vill bara kunna göra sitt jobb, och ändå bli gott belönade för det. Att göra precis det som förväntas varje dag syns sällan. Och vilken chef ser ens det jobb som alla förväntas göra? Dessutom kan ju ens ambitionsnivå ändras genom yrkeslivet. Under åren man har småbarn kanske ambitionsnivån, och orken, minskar en aning? Och således en eventuell löneförhöjning med det.

För att enbart förlita sig på lönesättande chefs motivering när denne ofta inte sätter sin fot i verksamheten är kanske inte den rimligaste vägen att sätta lön?

Vad tror du?

Författare

#Altruism, #Arbetsuppgifter, #Dokumentation, #Förskollärare, #Läroplan, #Läroplanen, #Lön, #Rektor, #Skollag, #Tarifflön, #Undervisning

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *