Av Emmelie PerssonFörskolan är ofta barnets första kontakt med en större social värld. En plats där grunden för deras känsla av tillhörighet och självförtroende läggs. Här ska varje barn känna sig tryggt, sett och inkluderat. Men för barn med särskilda behov kan förskolemiljön vara en berg- och dalbana av utmaningar och möjligheter. Jag vet detta, inte bara som lärare i förskolan, utan också som vårdnadshavare som fått följa mina barns resa genom förskolan.
En vårdnadshavares insikter: Att navigera i två världar
Som vårdnadshavare till två fantastiska barn, ett med ADHD och ett med lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Har jag tvingats brottas med en mix av känslor: stolthet, frustration, oro och framförallt en vilja att förstå deras värld. Det blev snabbt tydligt för mig att deras beteenden ofta missförstods. Det som ibland tolkades som trots eller ovilja var i själva verket en kamp mot känslor som svämmade över, eller en oförmåga att sätta ord på vad de behövde.
Jag brukar beskriva det som en känslomässig tsunamivåg – en överväldigande kraft som ingen, allra minst barnet självt, kan kontrollera. Som vårdnadshavare blev det min uppgift att försöka tolka vågen och hjälpa dem hitta tillbaka till lugnet. Det är en insikt som jag har tagit med mig in i mitt yrkesliv, det påverkar hur jag möter varje barn jag arbetar med.
Förskolans roll: Att se barnet bakom beteendet
Jag har fått uppleva hur avgörande det är när personalen i förskolan ser bortom ett barns utbrott eller tillbakadragenhet och istället fokuserar på vad som ligger bakom. Lärare i förskolan och barnskötare som tar sig tid att förstå barnets unika behov och bemöta dem med respekt och empati gör en enorm skillnad. Jag har sett hur strategier som positiv förstärkning, tydliga rutiner och visuella hjälpmedel kan förvandla barnens upplevelse av förskolan.
Ett av mina starkaste minnen är från min sons tid i förskolan. Han hade en period då han ofta blev arg och utåtagerande. Jag var orolig och rädd för att han skulle bli stämplad som ett ”problem”. Men istället för att döma honom, tog hans lärare ett annat grepp. De använde bilder för att skapa struktur i hans dag och gav honom en plats där han kunde ta paus när det blev för mycket. Man fångade upp hans intressen och kunde på så sätt få med honom i samtal. Det var första gången jag såg honom känna sig trygg i en grupp, och det förändrade inte bara hans dag på förskolan – det gav oss hopp som familj.
Empati i handling: När små insatser gör stor skillnad
Empati är ett ord vi ofta hör, men att omsätta det i handling är något helt annat. Verklig empati handlar om att möta barnet där det är – inte där vi förväntar oss att det ska vara. Det kan betyda att vi sitter tyst bredvid ett barn som kämpar med att lugna sig, eller att vi anpassar våra förväntningar när vi ser att barnet når sin gräns.
Jag minns en situation med en flicka på förskolan som hade svårt med övergångar, som att gå från lek till måltid. Hon kunde bli hysterisk och skrika, vilket var svårt både för henne och för de andra barnen. Istället för att skynda på henne eller försöka tysta henne, började vi använda ett visuellt schema där hon kunde se vad som skulle hända härnäst. Vi gav henne också en extra minut att förbereda sig innan vi gick vidare. Det var en liten justering i vårt arbetssätt, men för henne var det en game changer. Det är sådana stunder som påminner mig om varför jag älskar det här yrket.
Samverkan mellan hem och förskola: Nyckeln till framgång
En annan insikt jag har fått är hur viktigt samarbetet mellan föräldrar och förskola är. Som förälder har jag ibland känt mig otillräcklig, som om jag borde ha alla svar men inte har dem. När jag var öppen med förskolans personal om våra utmaningar hemma, kunde vi arbeta tillsammans på ett sätt som gynnade barnen. Förskolans personal kunde anpassa sina metoder utifrån mina erfarenheter, och jag kunde använda deras tips hemma.
När vi arbetar som ett team – föräldrar, lärare i förskolan, barnskötare och även specialpedagoger – händer magiska saker. Vi bygger broar mellan hemmet och förskolan, och barnet får en mer sammanhängande upplevelse av trygghet och stöd.
En vision för framtiden: Förskolan som förebild för inkludering
Jag drömmer om en förskola där varje barn, oavsett förutsättningar, möts med värme och respekt. En plats där deras unika egenskaper ses som tillgångar, inte hinder. För att nå dit behöver vi fortsätta utbilda oss, dela våra erfarenheter och ge förskolans personal de resurser de behöver.
Det handlar om små saker som gör stor skillnad: visuella scheman, lugna hörnor där barn kan ta en paus, och mindre barngrupper som ger personalen tid att möta varje barn. Men det handlar också om stora saker – som att bygga en kultur där vi lyssnar på varandra och stöttar varandra i både framgångar och motgångar.
En av mina professorer sa en gång att det är som att planera en resa till Thailand, men istället landa i Holland. Förväntningarna var sol och stränder, men man hittar något helt annat – tulpaner i alla regnbågens färger. Att vara förälder till barn med särskilda behov har lärt mig att uppskatta den unika skönheten i Holland. Det är en resa jag inte hade planerat, men som jag är tacksam över att få göra.
Tillsammans skapar vi framtiden
Barn med särskilda behov behöver oss – vår förståelse, vårt tålamod och vår vilja att anpassa oss. Men vi behöver också dem. Deras sätt att se världen utmanar oss att bli bättre, mer empatiska och mer kreativa. Och det är den största gåvan av alla.
Tillsammans kan vi skapa en förskola där varje barn får blomstra på sina egna villkor. Det kräver tid, engagemang och mycket hjärta. Men om vi gör det rätt, är belöningen ovärderlig: barn som växer upp med vetskapen att de är älskade, värdefulla och kapabla – precis som de är.