En tyst minut

Aldrig surrar ventilationen så öronbedövande starkt som just nu. Jag ser blickarna. Några söker kontakt med ett leende på munnen som ordlöst fråga ”vad fan är det som händer?” och andra som frågar ”vad fan händer på avdelningen just nu?”.

Ställningen på stolen byts följt av en djup, suckande utandning. Det har gått 35 sekunder av de två minuterna som vi, i tystnad, skulle tänka på en enda sak. ”Vem är den bästa läraren du någonsin haft, och varför var den så bra?”. Inte nog med att den frågan sitter så djupt hos många, vilket i sig är spännande, är det nästan mer spännande, att två, TVÅ minuter av att tänka tyst är helt ofattbart länge. Så länge att det till slut blir obekväm stämning. Varför är det så?

I vanlig ordning tar jag mig friheten att ”provtänka” helt fritt, för varför inte egentligen? Och vem ska stoppa mig? (förutom Johan då). Here we go. 

Stressa för stressens skull

Jag tror att vi, alltså förskolan som helhet, har skapat en situation där stress är själva kulturen, och om man inte har bråttom, är stressad eller på väg någon stans så myglar man. Detta kallas, vad jag har hört, pseudoproduktivitet, eller låtsasproduktivitet på vanlig svenska. Att mängden saker och hur bråttom man har är samma sak som att vara bra på sitt jobb. Är det inte dumt? Samtidigt så visar all forskning att multitasking inte fungerar för någon. ”Men jag kan göra flera bla bla bla”.

Nej. Inte någon. Gör man fler saker samtidigt så blir samtliga sämre. ”Multitasking är konsten att förstöra flera saker samtidigt”. Så varför gör vi det då? Antagligen för att vi har många saker att göra samtidigt, men vad? kan vi verkligen sätta fingret på det? Vad är mer eller mindre stressigt under en vecka, och varför är det mer stress? Ungefär här kommer kanske massor av argument för att det är stressigt, och där finns många anledningar. Men skapar vi mycket av det själv? 

Det jag är ute efter är egentligen frågan när tog du/ni fem minuter att i tystnad bara tänka på vad ni gjort och vad ni vill göra. Stirra rakt in i en vägg och bara låta tankarna gå som de går, med andra ord reflektera. Reflektion, ett ord vi slänger oss med, men ironiskt nog inte tänker särskilt mycket på. Vad innebär det att reflektera? Och ungefär här kommer nog massor av definitioner av ordet, de är poänglösa om det inte görs ändå. Att reflektera är nog en övningssak, ett förhållningssätt och både underskattat och lågprioriterat. Jag tror även att det är felsyftande i vad vi gör i förskolan, där just reflektionstiden handlar om att göra klart saker och vara produktiv. 

Perverst

Här om dagen fick jag en pervers tanke. Vad skulle hända om man började vägra att vara ”produktiv” och tog ned tempot. Välj nu att förstå vad jag menar, vi ska fortfarande göra våra jobb. Men mängden saker som görs är inte viktigt. Om huvudsaken var att uppmärksamt tänka på vad vi gör och vad som händer om dagarna, dra ner sakerna till en sak och göra den helt och hållet utan övriga hållpunkter.

Tänk om reflektionstiden faktiskt var tid för reflektion, att sitta och tänka, för sig själv och tillsammans på vad som faktiskt händer. För om nu två minuter av att fundera är obegripligt länge i vår stressade vardag, hur påverkar det närvaron med barnen? Är vi redan på nästa ställe när vi precis börjat? Eller kan vi stanna upp och känna plus-plusen mellan tårna?

Prova det! Ställ en timer på fem minuter nästa reflektion och stirra rakt in i en vägg tills den ringer.

Det är så mycket svårare än det låter, men då kanske du plötsligt reflekterar under reflektionen.