Förste och främste förskolläraren

 – Hej, Jag heter Anders och är förste förskollärare

 – Hej Anders..

 – Det är nu fyra dagar sedan jag försökte bestämma över någon

*applåder*

Det här med att bestämma över andra, är inte det en konstig sak? Speciellt om man inte har en faktisk chefsroll som anställning. Även då är det ganska konstigt, nog för att det ibland behövs en tydlig pekpinne men oftast inte..Eller??

Vad är ens en förste förskollärare? 

Tja, en pedagogisk ledare som ska agera bollplank och se över den pedagogiska kvaliten och riktningen på de förskolor hen är ansvarig för. Så har jag tolkat det i alla fall. Men där är nog problemet. Hur tolkningsbart uppdraget är. 

Enligt min uppdragsbeskrivning, och den kan så klart variera mellan olika kommuner, ska jag exempelvis

• Leda arbetslagen så att utbildningen utformas i enlighet med läroplanens och övriga styrdokuments mål och intentioner.
• Leda arbetslagen så att utbildningen utformas så att varje barns lärande och inflytande optimeras där mötet mellan pedagog och barn är grundläggande.
• Vara en god förebild i utbildningen samt leda och stödja arbetslagen så att utbildningen och undervisningen analyseras och utvecklas.
• Leda reflektioner kring utbildningens innehåll, utveckling samt barns lärande.

Där är en hel del punkter till, men som ni ser är det mycket med att leda. Jag är därmed en ledare, vad det nu kan vara.

Såhär nio månade in i detta underliga och väldigt spännande uppdrag som förste förskollärare har jag redan hunnit filosofera en hel del kring rollen och vad jag förstått och inte förstår av den. 

För det är en svår roll, oklar med väldigt goda intentioner. 

Övergången från förskollärare till förste förskollärare är intressant. Från ett litet arbetslag där förskollärarens ledar-roll fortfarande är svår att greppa för många (LpFö 18), till en ny ledar-roll där man ska leda de som leder på avdelningen. Men nu, istället för sina 2-3 kollegor ska man engagera sig i 2-3 förskolor fulla av folk som ingår i arbetslag med sina egna kulturer och informella ledare. 

Mängden olika relationer som ska balanseras och hur dessa personer, lag och kulturer ska och borde bemötas skiljer sig helt och hållet, det är en balansakt i kaliber med dumbos innan han lärde sig flyga. 

Alla dessa olika relationer ska då ledas, av en, mig, på ett så bra sätt som möjligt. Och eftersom det är en oklar roll så är det upp till var och en att tolka och utföra den som de tycker är bäst. Helt utan någon slags träning, den får man under tiden. 

Så hur ska vi göra då?

Jag gillar ju inte att bestämma och detaljstyra och vill tro på den samlade kunskapen i kollegiet. Vad vill avdelningen eller förskolan? Vad är känslan och vad kan jag se utifrån att de blivit hemmablinda i? Kanske mycket? Kanske lite? Och att då låta de som ska jobba i det som beslutas själv, med handledning, resonera sig fram till egna beslut, är vad jag tycker är kul! För ofta kan man få de att faktiskt börja resonera, om man ger dem tillit att faktiskt få tänka lite själv. Litar man på dem så är min uppfattning att de litar på mig, då blir det en bra och tillitsfull relation. 

När jag började som förste så fattade jag nästan inget. Jag kunde inget om förskolorna jag skulle ”leda” och jag kände så klart varken personal eller barn. Jag kan lova er att när man får all info om 10 avdelningar samt ska lära känna kulturen, pulsen, folket, bygget och barnen är man bra förvirrad och hjärntrött i några månader. Därför införde jag ett arbetssätt.

Att fråga en vuxen!

Genom att vägra ha någon stolthet eller vara en duktig flicka så började jag ska till alla som frågade saker att ”jag vet inte, jag ska fråga en vuxen”. Den vuxna kunde vara vem som helst, för varför skulle jag inte be om hjälp, jag är ingen expert bara för att jag har ett uppdrag som förste. Kan det vara där många har ett problem med just den rollen? Antingen ses eller så ser försten sig själv som expert? Det gör inte jag iaf. 

Jag tänker förste som en brygga mellan ledning och avdelningar. Ingen chef men en ledare. Ett hjälpmedel att bolla ideer med, be om hjälp eller att faktiskt hjälpa. Nog för att vi som blir förste kanske har en förkärlek för att vara inblandade och se helikopterperspektiv men jag skulle inte säga att vi vet bättre än nån annan, vi får bara äran att se saker utifrån och sedan hjälpa till vad vi kan. Förskolan är ju en gemensam insats där vi alla jobbar mot samma mål så varför inte samarbeta så långt det bara går.

Mer kring förste förskollärare finns att säga. Men det får bli en annan dag!