Av Helena Lückner
Ibland blir en ju rätt uppretad. Ganska ofta om sanningen ska fram. Nyligen hände det när skolminister och arbetsmarknads- och integrationsminister kallade till presskonferens för att prata om digitalisering i förskolan och dessutom mena att utbildningen ska vara skärmfri.
Va?! På riktigt?! Idag?! Nu?! Naturligtvis kan vi diskutera för- och nackdelar en dag. Det är för övrigt en diskussion som ska föras med professionen. Varför inte med Sveriges Lärares nationella skolformsförening för förskola? Då kan ministrar samtidigt skickliggöras i hur skärmar används i undervisningen innan de går ut och deklarerar att vi ska gå från ”skärm till pärm”.
Den diskussionen kan vi ta en dag men den dagen är inte idag. Idag behöver vi lyfta blicken, skingra dimridåer som denna och adressera de riktiga problemen. De riktiga problemen är att barngrupperna är alldeles för stora, förskollärarna för få och förutsättningarna att förverkliga läroplanen för dåliga. Det är liksom det som är grejen. Arbetsmiljön är tämligen usel och sjuktalen höga. Det är liksom det som är grejen. Inte skärmbruket. Verkligen inte skärmbruket.
Rusta våra barn
Idag, mer än någonsin, behöver vi rusta våra barn till att ta aktiv del i samhället, att bli goda samhällsmedborgare. Kan vi följa läroplanen fullt ut gör vi just det. Då bygger vi ett kunskapssamhälle, då arbetar vi för inkludering och tillhörighet och motverkar utanförskap.
Vårt samhälle idag är ett resultat av nedskärningar, besparingar, effektiviseringar, nedmonteringar och felprioriteringar. Det är inte svårt att dra kopplingar mellan ”slakten av skolan” och det ökade våldet och gängkriminaliteten. Naturligtvis är fler faktorer inblandade men lärare måste få goda förutsättningar som förespråkare för och väktare av det demokratiska samhället. Annars är det öppet mål för dem som spelar utanför lagens ramar.
Att skrika efter hårdare straff är en väg att gå men det är fel väg och tämligen onyanserat. Eller att skrika efter resurser till barn och elevers utbildning är bättre. Att bygga upp det som efter år av effektiviseringar och besparingar rivits ner är enda vägen framåt.
Det finns ingen quick fix för de problem förskolan brottas med. Från ”skärm till pärm” löser ingenting. Faktiskt verkligen ingenting. Ingen god fe kommer heller vifta med sitt trollspö och svepa iväg de andra samhällsproblemen. Att satsa på barnens utbildning får effekt, omedelbart och på lång sikt. Det är en samhällsinvestering som de folkvalda ska och måste prioritera.
Hej. Jag har blivit fardgiymed min utbildning som förskollärare denna år. Sanningen är att ingenting är som jag tänkte att det skulle vara. Jag jobbade som vikarie under utbildnings gång. Där hörde jag: att vi hinner inte, det är kaos idag, fokus på det barnet hen är jobbigt, och mera negativa kommentarer om att det är jobbigt. Nu jobbar jag och jag är ansvar på det pedagogiska arbetet planering och genomförande av allt det. Men verkligen man har så mycket ansvar och jag som nyexaminerad undrar tänker när jag ska landat på riktigt hur blir det då. Som nyexaminerad finns mycket att lära sig och veta. Din tanke är rätt politiker tar fokus på något som inte är så stor. Digitala tjänster finns omkring och det kan användas på bra sätt. Men besparingar, stora barngrupper och mera dokumentation för pedagogerna skapar bara stress och vilja att byta sitt jobb.
[…] Vem fan bryr sig om den diskussionen på riktigt? […]
[…] Liksom med regeringens utspel om de digitala verktygens vara eller icke vara i läroplanen funderar jag på om inte detta bara är ett uttalande som likt en rökridå används för att hävda att ”vi gör något gott för arbetsmiljön”. Rycka ur folk ur verksamheten i omgångar en hel dag – är det verkligen något bra för verksamheten/utbildningen den dagen? […]
[…] pedagogpriset med regeringens ganska smaklösa rökridå om digitala verktyg i förskolan (som ni bland annat kan läsa mer om i Helenas inlägg). Det blir inte bättre på det stora hela bara för att man låtsas att allt är bra och riktar […]