I amar presta aen

Jag minns Elsie. 

Krulligt ljust hår, glasögon, skarp röst och hårt grepp. 

Förskollärare på Strandängens förskola i Lomma under sent 80-tal där både jag och min syster gick på avdelningen Musslan. Det är få saker jag kan komma ihåg från min tid på förskolan, mest små fragment som man undrar om hjärnan hittat på i efterhand, ni vet det där med att man inte minns händelsen utan bara minnet av händelsen. 

Till exempel ”klossrummet”. Vad jag minns var det ett stort, kalt rum helt tomt på möbler men fullt av terrakottafärgade låtsastegelstenar av något slags kartongliknande material. De såg inte bara ut som tegelstenar, de var stora som dem med, och man fick bygga och riva hur man ville där inne. 

Eller ”kuddrummet”, minns ni dem? Jag har minnet av att alla förskolor hade sådana. 

Där pågick det ett oavbrutet kuddkrig, fortbyggande och inte nudda marken-spel. Helt utan eu-reglerade material eller större oro för att någon skulle falla och dunka pannan mot golvet. 

Han matho ne nen

Jag minns Skeppets förskola.

Där gick jag ett litet tag innan jag började på Strandängen, som var helt nyöppnad när jag kom dit. 

Skeppets förskola låg en kort promenad från vår lägenhet och en ännu kortare promenad till Ica Möllan, ca 10 meter utanför förskolans gård. 

Även där fanns ett ”kuddrum” men det var byggt som ett loft där ingångarna var runda hål till en värld av mörka gångar och underliga målningar på de svarta plywood-väggarna. Golvet var täckt av tygmadrasser och hela upplevelsen var sådär oangenämt klaustrofobisks. 

Ni hör ju själva hur jag återkallar minnen från innan jag var 3 år gammal, undra hur detta såg ut på riktigt och när jag var i det kuddrummet egentligen. För där finns inte en chans att jag minns detta från den åldern, måste ha besökt det i efterhand. Eller?

Vad folk har berättat för mig så lyckades jag och min vän Daniel ta oss över staketet (hur lågt var det staketet?), korsa en trafikerad väg (lugna ner er, detta var en trafikerad väg i Lomma 1986, det kom en chresent kompakt och två Volvo i timmen) och gå in på Ica Möllan där vi helt sonika letade efter min mamma och stal franskbrödsbullar (som på den tiden kostade 50 öre/st. Tack inflationen.). 

Han mathon ned cae

Att sitta själv i ett rum och äta lunch minns jag som ganska skönt ibland. Det får man göra ganska ofta som ”störig”. Men samtidigt så är det det jag minns, och kanske inte som en bra sak. 

Man kan även bli flyttad från ett ställe till ett annat med drag i armen och mycket skäll, särskilt i sitta still aktiviteter som samlingar. 

Sånt kunde Elsie. 

Från en tid där anpassningar inte riktigt existerade jämfört med nu och diagnoser var lika sällsynta som en hänsynstagande mygga, löstes mycket med skäll och drag. 

Och det fungerade, till viss del. Det kanske fungerar om barngrupperna är hälften så stora som nu och i huvudsak på förskolan mellan 9-14. (Innan ni drar igång med att förklara ”hur det var på riktigt” så kom ihåg att detta är minnen jag har och saker som återberättats för mig).

Så jag minns Elsie, inte på ett så bra sätt. 

A han noston ned gwilith

Ofta har jag funderat på henne.

Var hon så som jag minns det? Hur minns hon mig?

Antagligen inte, vi var väl bara ett gäng barn som passerade genom ett livslångt arbetsliv. 

Har det någon betydelse? Det är ju så hon lever vidare i mitt liv, som ett exempel på hur man inte ska göra. 

Så i det stora hela har hon lärt mig en hel del om hur jag inte vill att barn ska minnas mig, en utmaning jag är villig att acceptera och sträva mot efter bästa förmåga. Vem vet, hade hon samma mål men jag minns hennes dagar där förmågan inte var den bästa?

För hur svårt är det egentligen att skapa fungerande rutiner och goda relationer utan att bete sig som ett svin?

Se barn i ögonen, lyssna på vad de säger, le mot dem, fråga vad de vill och var intresserad, var konsekvent och rättvis, berätta varför och ge goda exempel, barnen gör som vi gör, inte som vi säger (men det vet ni ju redan). 

Var med när du blir inbjuden och var inte på väg någon annan stans, nästan allt utom brand kan vänta i tio minuter för möjligheten att skapa ett gott, livslångt minne. 

Det låter lätt och borde vara lätt, och kan också vara lätt, men vi är snabba på att göra det svårt. 

(Även här, välj att förstå när jag försöker göra mig förstådd. Jag orkar inte skriva i bildstöd för att inte bli misstolkad. Tolka det som ni vill, diskutera i kommentarerna men kom ihåg. Det är DIN tolkning av vad jag tänker på, inte det jag tänker på.)

Mycket som en gång fanns är förlorat, för ingen som lever nu kan minnas.

Hur var det förr då?

Jämfört med nu?

Var det bättre? Var det sämre?

Vi jobbar så hårt för att lyfta förskolan och mäta oss med resten av skolväsenet, men hur går det?

När vi ser den karikatyraktiga bilden av förskolan på 80 och 90-talet med gul Blend-rökande personal, kalaspuffar till frukost och bälteslösa barn som kravlar runt i herrgårdsvagnen när den susar fram i 110km/h på motorvägen, var det dåligt? Eller?

Jag kan inte minnas det som dåligt, jag kan bara minnas dåliga vuxna. 

Så vad kommer våra barn minnas och har vi gjort någon skillnad?

Det kommer vi kanske inte få veta så länge vi lever, men vi har chansen att påverka det. 

Att vara den som de minns med värme och själva bli den nostalgiska bilden av frihet, som vi minns det kära 80 och 90-talet med.