Mer trams i förskolan, tack.

Det är något särskilt med ett jobb där man  plötsligt stannar upp en lek för att, utklädd till kyckling, på skarpen säga till ett barn som just då förstör.  Eller att plötsligt se sig själv utifrån när man gör sin bästa imitation av en hare. Man kan inte låta bli att känna sig lite dum, men samtidigt lite stolt. 

Jag är den första ett erkänna att jag, med fumlande ord försökt rättfärdiga mina dumma upptåg med barnen genom att koppla dessa till diverse undervisningsmoment, ämnen och pedagogiska övervägningar när jag i grund och botten bara vill göra kul och tramsiga saker. Är det inte konstigt? Att jag rättfärdigar kul genom att ha pluggat på så mycket att jag kan skylla det på saker i undervisningsbegreppet?

”I denna planering så har vi fokuserat på de inommusikaliska målen rytm och dynamik blandat med grovmotorisk träning och matematikens lokalisering ur bishops matematiska begrepp. Barnen har fått utmana sin egen förmåga och samarbeta med kompisar på ett lekfullt sätt”

Så kan det låta

Men vi lekte kaniner som hoppade till olika trummor. Barnen fick trumma med. Alla hoppade när vi trummade. Kul!  

Mer trams i förskolan!

Jag tror att förskolans vilja att rättfärdiga sig inför den ”riktiga skolan” har dödat tramsighetens. Jag vill värna om tramsighetens, det är kanske det viktigaste vi har. I tramsets värld kan ju vad som helst hända, till och med lärande!!  Om där är några som lär sig i trams så är det barn, de älskar att tramsa! De är små tramsvestiter hela bunten och hungrar efter löjliga, knasiga och konstiga saker som engagerar dem. Tyvärr vill vi vuxna vara duktiga, vi trycker undan tramset och gör vårt bästa för att låta smarta, oftast vill vi vara det inför personer som inte har med barnen att göra. Varför bryr vi oss om det? Vi jobbar för barnen, eller? 

Nu menar jag så klart inte att man ska skita i allt, men samtidigt så menar jag det. Man vill ha den där balansen, medvetet trams, att göra genomtänkta saker som på papper känna planerade och viktiga men som i praktiken är en tramsig lek. 

Som till exempel att hoppa som kaniner till trummor. Där ingår allt jag sa och hela planeringen är medvetet gjord efter just alla de sakerna. Men inte behöver barnen eller ens någon annan veta det. 

Det jag egentligen undrar är varför måste allt vara så jävla viktigt och måste allt viktigt göras tråkigt?