Mörkret har fallit över oss

Trots min envisa strävan efter lugn och ro för alla på förskolan så slås jag av samma chock varje år. Mörkerchocken. Jo, för strax efter Halloween tar alla människors ork slut och precis alla planer går i stöpet exakt samtidigt. Kaos uppstår på alla arbetsplatser, i alla familjer och även då på förskolan. Snälla säg att ni känner igen er??

För höga ambitioner

Som vanligt trodde jag att det bara var jag som var lite sliten och knogade på med ambitiösa planer kring både stort och smått. Jag gör ingenting halvdant och det gör inte mina kollegor heller. Åh, vilka planer vi styrde upp. Riktigt bra var de, vill jag lova. Kul, lärorika, lekfulla och ändå enhetliga. Sketbra, som man säger där jag bor. Men, så var det ju så att vi kommit en bra bit in i november och då är alla trötta, inte bara jag. Så barnen ville inte alls vara med på våra äventyr.

Förvånade och ganska handlösa såg vi på när hela barngruppen liksom imploderade och löstes upp i anarki. Det protesterades högt och lågt, med alla medel. För barnen ville inte alls gå till skogen varje dag och leva vildmarksliv med Nalle Puh. De frös. De ville bli burna. De ville hem och sova och äta och gosa med sina vårdnadshavare. INTE gå över stock och sten med förskolepersonalen. De där reservmänniskorna, som vi är för dem.

Överkrav och påverkan

Någon vecka in i barnens demonstrationer såg jag äntligen mönstret och förstod att jag gått rakt emot vad jag själv predikar om. Jag hade styrt upp med överkrav och glömt återhämtningen, rutinen, tryggheten och vikten av att förskolan får vara lagom spännande. Inte mer! Särskilt inte i vintermörkret. För samtidigt som solen tappar i tid och styrka så vill både stor och liten mest sova. Vuxna vill helst att någon annan gör deras jobb (vilket i praktiken innebär att alla får mer att göra eftersom ingen riktigt gör det de ska) och barnen vill helst vara hemma. Alla vill helst vara hemma. Jag tror inte att det går att rymma från detta. Barnen motbevisade mig där även i år.

Tyvärr kan barnen inte påverka sin vardag i någon större utsträckning. De kan inte korta sina dagar för att få mer tid hemma. Inte heller bestämma att de ska få sova middag lite längre än vanligt, eller något annat strukturellt som skulle hjälpa dem igenom höstmörkret. De kan bara protestera på barns vis. Vägra sammarbeta, vägra lyssna, vägra klä sig, skrika och gråta. Slåss.

Mötas i vintervila

När vi tillslut förstod att det även den här gången handlade om just överkrav på barngruppen så delade vi upp oss i mindre grupper, sänkte ambitionerna och planerade in ytterligare två återhämtningsstunder. Förutom lunchvilan så har vi, fram till jul, också sagovila i anknytning till förmiddagsfrukten, samt precis före mellis. Då kan man ligga ner en stund om man vill, eller krypa ihop under en filt. I de små grupperna kan vi hålla oss närvarande och ge den där extra tryggheten och förståelsen som en trött människa behöver. Barnen är fortfarande hösttrötta, det försvinner inte, men nu orkar de ta sig igenom dagarna och de är glada och nöjda igen.

Alla kämpar den här tiden på året. Arbetsbördan är som tyngst och energin som lägst. Vi springer inte i ekorrhjulet utan efter det. Försöker hinna ifatt. Är vårdnadshavarna trötta och tyngda av arbete, ja då är deras barn det också och i november/december är alla belastade. Kanske förskolan i synnerhet, för den blir som en koncentrerad version av samhällets stress, eftersom barn från flera familjer trängs i samma verksamhet.

Säsong för återhämtning

Jag tänker att just nu är det vilosäsong på förskolan. Gör vi en extra insats för omsorg och återhämtning nu så gör vi dagens förskolebarn en stor tjänst. De behöver lugn och vila för att växa, så vi kan arbeta extra nedväxlat med gott samvete. Istället för att kämpa på så kan vi ge alla en chans att lära sig något nytt om psykisk hälsa och välmående, något som helt klart är en bristvara för många idag. Ta reda på hur vi tycker om att vila, vad vi tycker om att äta, kanske prata lite extra länge med varandra om precis vad som helst och ge ett högt värde åt att ”bara vara”.

Informerar vi vårdnadshavarna om återhämtningen som medveten pedagogisk metod, varför det är viktigt och vad vi vill uppnå med den, så kanske vi kan få dem att se fördelarna en långsammare förskola har även för familjerna. Det är ju då vi kan fungera avlastande. När vi kan lämna ifrån oss lagom utmanade barn i slutet av dagen, istället för övertrötta, så lättar bördan även i hemmet.

Så, ta det lugnt och sänk tempot ett tag.

Vila med barnen.

Äventyren kan vänta till våren.