Av Sara Rostedt-När jag är färdig med detta får jag pyssla då? frågade ett barn mig härom veckan.
-Vad menar du när du säger pyssla? svarade jag
-Typ klistra lite sånna och så pekade barnet på några glasspinnar.
-Absolut, du får klistra glasspinnar.
Vilket resulterade i en konstruktion likt en låda.
När jag gick på lärarutbildningen så fick vi lära oss att ordet pyssla är ”fult”. Vi skulle använda oss av begreppet skapa. Detta har präntats fast hos mig och efter det har jag varit mycket noga att bara säga pyssla vid väl valda tillfällen, men varför?
Vad betyder pyssla?
Om man slår upp vad pyssla så finner man beskrivningar som ”finmotoriskt skapande arbete med händerna”. Då kan det väl inte vara så dumt att säga pyssla eller hur?
Att pyssla har en lång tradition i förskolan, jag minns själv när jag gick i förskolan och fick pyssla inför alla högtider. Mina föräldrar har fortfarande kvar en julkrubba i äggkartong med Josef, Maria, Jesusbarnet och diverse julgrisar, tomtar och kycklingar.
Är det ordet i sig eller det man gör som skapar en konflikt i mig? eller är det att alla barn gör exakt samma sak med för lite utrymme åt sin egen fantasi och skapande, eller är att det finns en mall med endast ett sätt att göra det på? Jag vet inte.
Vidare läste jag en artikel i Vi lärare där professor Göran Lundborg beskriver att det är viktigt att barnen pysslar i förskolan. Desto tidigare barnen utvecklar sin finmotorik desto lättare får barnen att lära sig andra saker. Aktiva händer leder till att händernas område i hjärnan engagerar fler nervceller. Men för att träna upp sin finmotorik måste man arbeta i flera dimensioner, så som att rita, klippa, skriva och bygga. Jag vill även belysa vikten av andra arbetsmetoder för finmotoriskt utvecklande såsom lera, skulpterade, måla och alla andra möjligheter som en ateljé kan erbjuda barnen.
Kanske är ordet i sig mindre viktigt?
Det viktiga är den finmotoriska utvecklingen som kan ske genom att ge barnen i förskolan möjlighet till kreativt skapande när de får möta och prova olika hantverksmetoder.
Jag skriver mitt inlägg med en viss tvekan, men debattlustan tog överhanden…. Instämmer helhjärtat! Det är (o)lustigt hur viktigt det har blivit för en del av den yngre generationers förskollärare att byta ”benämningar” , medan ”funktionen” fortfarande är densamma…
”Pyssel” är ett sådant exempel, jag kan tillägga ordet ”lekskola”, på svenskt manér raskt omdöpt till ”lekis”- alltså tretimmars förskola för alla 6-åriga barn- men så fick det ju inte heta längre, ens på tidigt 1980-tal… Nej, ”Förskola deltid”, blev den något styltade benämningen, ”daghem” byttes mot ”förskola heltid”, vilket alla föräldrar glatt struntade i och sa’ …”dagis”… Snacka om ”rött skynke” för de konspiratoriskt lagda… Varför? Att ha ett ”home away from home” under dagen, är det så fel, egentligen? ”Barnträdgård” var en tidig benämning som fortfarande lever kvar i de svensktalande delarna av Finland, där man inte är så lättkränkta… Ganska fint, det med… Och, snälla, kom inte och säg att det på den tiden inte bedrevs en ”pedagogisk verksamhet”! För det var just vad det gjordes, och alla, personal och föräldrar, visste det och vi (jag var en av dem) var trygga i våra yrkesroller!
Dessutom tror jag att vi hann med bra mycket mer när grupperna bestod av max 15 barn och vi var tre heltidsanställda!
Jag har ofta undrat över hur länge det ska få tillåtas att kalla fritidshemmen för ”fritids” och inte ”efter skolan-skola”… OK, del av den ”samlade skoldagen”, jag vet! Betydligt större klasser, dock…
Allt var inte sämre förr, men allt har inte blivit bättre senare hellre… Visst, vi blev ”legitimerade förskollärare” (det fick vi rätt snart betala för själva), men innebar det en skyldighet för kommunerna att anställa oss? Det ser inte ut så i dagens läge, eller hur?
Nog gnölat för idag..!