Tänk så koolt jobb vi har.

Lina! Kan vi inte leka lilla lejon? frågar ett barn mig direkt efter att vi ätit lunch och jag är inte sen med att svara ja på den inbjudan. Vi samlar ihop alla de barn som vill vara med och leker sen tillsammans. Länge. Vi skrattar. Försöker komma undan varandra eller fånga varandra!

Jag tog dig! ropar ett barn lyriskt när hen nuddat mig och jag måste stå stilla som en staty. Ja, du var riktigt snabb! svarar jag.

När leken är slut sätter jag mig i en station.

I just denna station finns det geometriska magnetiska former samt både bilar och figurer. Barnen bygger både slott och hus, garage och bilbanor. Jag tar en figur och förställer rösten. Halllllååååå…. Är det så att jag skulle kunna få bo här med er? Jag har rest så långt och är både trött och hungrig! Barnen nappar direkt! Deras empatiska förmåga skjuter i höjden och figuren blir oerhört väl omhändertagen.

Den får mat, den får ett eget, nybyggt rum i slottet och bäddas sen ner och får vila. Men figuren vaknar och frågar vad som lät. Är det ugglor? Elefanter? Vad är det för ljuuuuuuuuuuud?. Barnen fnissar och tar fram allt från högljudda dinosaurier till diverse skogsdjur som väcker figuren om och om igen. Leken har utvecklats och en ny del har tillkommit – ”Vem väcker figuren?” kan vi kalla den.

Och leken är rolig!

För figuren som jag gör röst till blir ju alldeles förvånad varje gång ett nytt djur/ny varelse kommer och väcker hen. Vissa skrattar så de kiknar och vill väcka figuren igen och igen och igen. Fler barn kommer dit och vill vara med. Det går bra. ”Sitt här så får ni plats. Såhär går leken till” instruerar jag dels för att värna den redan pågående leken men också för att ge plats så att fler kan delta, så att fler barn kan se varandra och varandras lekstyrkor.

Fatta att detta är mitt jobb!

Ja, arbetsbeskrivningen innehåller såklart jättemånga fler aspekter än enbart det otroligt givande arbetet i barngrupp men detta, att vara och verka i barngrupp, är det som jag primärt gör. Det är ju för fan helt otroligt egentligen! Jag får vara med och dagligen stötta, hjälpa, forma och uppmuntra dessa barn som är framtidens vuxna så att de får känna tillit till sig och sina förmågor. Att de känner sig sedda, förstådda, kompetenta, önskade! Ge barnen möjlighet att känna tilltro till andra. Att de får se att vuxna är där för att hjälpa och stötta samt att man kan ha rätt kul tillsammans med dem också.

Därför har jag så väldigt svårt att förstå hur man kan välja bort detta.

Hur andra tjänster i förskolan vars arbetsbeskrivning drar bort en från den egna barngruppen och minimerar de mellanmänskliga relationerna med barnen dels kan locka men också kan ha högre status. Jag fattar att vi behöver ha folk på olika positioner och att alla kan bidra med olika saker.

Mest tänker jag bara – nej tack.

Jag trivs bättre här, som Ferdinand sa.

Så vet ni det.

Så letar ni någon gång efter mig så hittar ni mig sällan på nåt kontor med händerna fulla av administration eller i nåt ”viktigt” möte. Istället hittar ni nog mig på golvet, eller rättare sagt på marken eftersom jag arbetar utomhus, tillsammans med barnen på ett eller annat sätt. För det är där jag tror att vi gör som mest nytta. Det är i alla fall där jag VILL vara, där jag vet att JAG gör mest nytta.

Tillsammans med barnen. Tillsammans i projekt. Tillsammans i glädje och tillsammans i dilemman. Tillsammans i lätt och tillsammans i svårt. Tillsammans i vardagen. För det är i vardagen allt händer, det ÄR faktiskt de små spontana stunderna som kan sätta störst prägel och då vill jag ju inte missa dem.

Lina! Kan vi inte leka den där leken igen där du var en figur som skulle sova och vi skulle väcka dig och du blev förvånad och sa ”va? Vem väckte mig”? frågar ett par uppspelta barn mig när jag sitter i magnetstationen. Jo, gärna! svarar jag utan att ens blinka.