Vem vill ens bli förskollärare längre …

… frågade någon mig för ett tag sedan. Bra fråga, svarade jag, varför valde du själv det här yrket?

Naturligtvis kunde hen berätta precis varför hen valde att bli förskollärare för en himla massa år sedan. Vi delade dessutom många av anledningarna, bland annat viljan att förändra världen och tron på att kunna göra det. Åtminstone i det lilla, en barngrupp i taget. Att göra skillnad. Att vara en aktiv del i samhällsbyggandet. Samt att se barnen utvecklas och ge dem den allra bästa starten på utbildningsresan. Och, avslutade hen, så verkade det så jävla roligt!

Är det så då, frågade jag, är det för jävla roligt?

Det var det, svarade hen. Ibland är det ju det fortfarande. Men inte som förr.

Arbetsglädjen försvann

De kommunala förskolorna i Göteborg har den här våren nått, om inte botten så åtminstone värsta bottennoteringen på 30 år. Typ. Sjuktalen är rekordhöga och kommer förmodligen fortsätta stiga. Andelen förskollärare sjunker och kommer förmodligen fortsätta sjunka. Fler väljer att lämna yrket och ägna sig åt annat. Allt färre utbildar sig och allt fler som påbörjar utbildningen hoppar av. Många efter sin första VFU. Inte helt orimligt ändå.

Så vad gör vi då?

Så här kan det inte fortsätta.

Förutsättningarna måste förbättras radikalt annars kommer ingen förändring ske och vi kommer omöjligt kunna vända den negativa trenden. Gruppstorlek, förskollärartäthet, minimibemanning samt tid för planering, för- och efterarbete och utveckling är självklara områden att starta förändringsarbete kring. Detta måste dessutom göras nu, med en gång och omedelbart så att fler förskollärare väljer att stanna och studenter på VFU möter den förskola de sedan vill arbeta i.

Den enda vägen framåt är nationella regleringar – lagstiftning som kompletteras med kraftfulla avtal. Det är upprörande, märkligt och faktiskt lite sorgligt att det måste tvingas och förhandlas fram när alla egentligen borde fatta.