Vi vet vem den kriminelle är…

Jag läser i tidningen om en ung man som mördat en annan ung man. Jag hör på nyheterna om (oftast män) unga män som hamnat fel och kommit in i den kriminella världen. Och jag får vetskap om elever det gått snett för, på skolor i min närhet. Jag ser bråkiga gäng på stan.

Jag vet vilka de är utan att ens fått informationen… kanske inte exakt de aktuella individerna ( det har förvisso hänt, men inget jag skriver om här), men ändå. Ställ mig frågan om vilka av mina ”gamla” barn som nu är vuxna som jag misstänker det gått åt pipan för och jag kan lova er att jag kommer ha fler rätt än jag skulle önska.

Det är så det är.

Vi på förskolan vet vilka barn som riskerar utanförskap när de växer upp. Vi gör orosanmälningar, vi skriver tillbud och elevskadeanmälningar, vi kräver extraresurser och vi dokumenterar och vi överför information ( med vårdnadshavares godkännande) till skolan, kring dessa barn. Men oftast händer… ingenting! Möjligen efter flera år och då är det mer eller mindre för sent.

Därför endast barn med medicinska behov ger extrapengar exempelvis när man behöver anställa extra personal. Inte för de barn som har andra former av särskilda behov. Då spelar det ingen roll vad Läroplan och Skollag säger angående barnets rättigheter och rektorns ansvar. Det händer oftast ingenting ändå. Möjligen när personalen tar hjälp av sina fackförbund och man helt enkelt krigar sig till extra resurser. Men då är det oftast outbildad personal från gatan som tillsätts. Inte en utbildad specialpedagog eller liknande. Det är för dyrt såklart. För dyrt där och då, men det skulle vara en besparing på sikt.

Finns det en lösning?

Vill vi på riktigt motarbeta de kriminella gängen så ska vi inte föda dem med medlemmar.

• Vi behöver jobba för att barn idag ska få växa upp med en inre trygghet och god självkänsla, så de lyckas stå emot.
• Vi behöver finnas där för våra utsatta barn och ge dem all uppmärksamhet, tid, respekt och kärlek de behöver och såväl förtjänar.
• Vi behöver lägga krutet på att motarbeta allt omkring dem som är skadligt för dem. Vi behöver stå upp för alla barn, men i synnerhet de barn som riskerar att hamna snett eller där vi misstänker att allt inte står rätt till.
• Vi behöver få resurser tillsatta så att ALLA barn får förutsättningar att nå sin fulla potential. Allt annat är korkat, farligt, dyrt och fullständigt oansvarigt.

Vuxenvärlden måste nu, helst igår, inse att vi behöver tänka långsiktigt. Om inte, riskerar vi fler och fler unga vuxna vars liv inte kommer bli så bra som det kunnat bli. Det är vi vuxna som bär ansvaret för nästkommande generation. Antingen gör vi det fullt ut, eller så får vi ta konsekvenserna. Konsekvenserna som ingen av oss ens vet vad det kommer innebära. Konsekvenserna som innebär en förlorad generation.

Vad kan du göra?

Om så bara något litet; gör det!