Att bli förskollärare – drömmen och rädslan

Att växa upp med två föräldrar inom skolsektorn är en spännande upplevelse. Från ung ålder har jag spenderat stora delar av mitt liv i skollokaler; både under min utbildning och efter skolan. Några av mina tidigaste minnen från min uppväxt var de eftermiddagar på skolan, sittande i olika klassrum medan några matteprov rättades. Ibland fick vi låna datorsalen. En dröm för ett barn som inte än stött på konceptet att alla kan ha en egen dator. 

Skolvärlden har därför alltid känts som hemma. Trots de klassiska trots-åren där jag ihärdigt försökte övertala alla om att jag faktiskt aldrig skulle bli lärare, har jag alltid fallit tillbaka till skolan. Jag älskar att lära ut, älskar att få leda människor och se hur min kunskap utvecklar andra. Därför tror jag inte att någon blev förvånad när jag blev kär i mitt vikariat på förskola och helhjärtat satsade på att utbilda mig. Vi visste väl redan att det skulle bli såhär? 

Början av utbildningen

Några månader senare är jag inne på min första termin på förskollärarprogrammet med musikprofil. Den perfekta blandningen mellan mina två största passioner. Redan känner jag hur rätt den här utbildningen är för mig; hur jag lär mig så otroligt mycket som jag vet kommer att vara relevant i min yrkesroll. Tack vare min tidigare erfarenhet av att jobba på förskola har jag en hel bank av relevanta upplevelser, stunder och känslor jag kan koppla till det jag håller på att lära mig. Samtidigt får jag lära mig mer om musiken i förskolan och får förtroende i mitt eget musicerande. Det behöver ju inte vara så komplicerat egentligen!

Men mitt i denna härliga, överväldigande känsla av lycka finns ett litet korn av osäkerhet, rädsla och ångest. Jag kan inte låta bli att vara lite bitter när jag hör mina föreläsare prata om alla dessa otroliga sätt man kan lära ut på. Vad min roll som förskollärare kommer bli samt hur jag kan skapa en meningsfull utbildning för alla de barn jag kommer stöta på. Är detta verkligen världen jag har upplevt under vikariat? Är det verkligen så underbart drömmigt att jobba inom skolans värld, eller är detta bara lugnet före stormen? 

Hur kommer det bli?

Jag vet inte, helt ärligt. Det är svårt att skapa en relevant och ärlig bild av hur mitt yrkesliv kommer se ut om 3,5 år, just för att skolans värld ser så annorlunda ut beroende på var jag söker mig. Jag kan ha tur, jag kan ha otur. Kanske hamnar jag med likasinnade arbetskamrater, jag kan vara det svarta fåret. Jag kan få en barngrupp där jag har precis rätt verktyg med mig i min ryggsäck för att kunna skapa en trygg och lärande miljö, jag kan bli kastad ut i outforskat vatten. Hur kommer jag kunna hantera detta? Kan jag ta på mig den rollen, kan jag klara av att faktiskt ha ansvaret över barns utbildning? Och är ens dessa tankar och orosmoment relevanta, eller byggs dem på mina egna förutfattade meningar om jobbet som förskollärare?

Skulle jag fråga en utomstående, som inte tagit del av skolans värld sedan de själva tog examen, skulle jag antagligen få svaret att jag bör lugna ner mig. Det är ju bara barn, eller hur? De är ju så små, det spelar inte så stor roll vad jag lär dem! Jovisst, så kan det väl kännas för en person vars enda relation till förskolan är de minnesbilder de själva har kvar från sina första år.

Ur ett barns perspektiv kanske det inte känns som mer än ett ställe dit man får lite mat, man får leka, sjunga sånger och vila. Jag kan inte klandra den person som fortfarande ser förskolan som detta, då det väl på sätt och vis är just detta förskolan håller på med. Samtidigt vet alla vi, som antingen håller på att utbilda oss eller är färdigutbildade och aktivt arbetande, att förskolan är så mycket mer än så. Att den omsorg och lek som dessa personer beskriver kan vara det allra viktigaste vi förskollärare gör. 

Avslutning

Egentligen skulle en summering av dessa tankar bara säga en sak- jag är orolig för att bli en bra förskollärare. Jag vill kunna göra ett bra jobb, jag vill kunna hjälpa barn att utvecklas samtidigt som jag vill känna att jag gör skillnad. Hur man nu gör allt detta, och samtidigt håller sig undan ifrån den där berömda väggen, får vi se. 

Men visst, man kanske ska ta det lite lugnt också. Jag har trots allt en hel utbildning framför mig, och det fina med att veta om sina rädslor är att man kan arbeta för att förhindra att de blir sanna. Jag har makten att förändra min egen situation, och kan skapa förändring.

Så länge man har ork och vilja, så är ju inte allt kört.