Bryt normen på rätt sätt, tack!

Efter att ha tagit del av Lucas första inlägg om könsperspektivet på förskollärarutbildningen, samt efter att ha sett den helt OTROLIGA föreställningen ’Everybody’s talking about Jamie’ på Malmö Opera glöder det i mitt hjärta. Jag har alltid varit en aktiv del av HBTQ-rörelsen. Något jag stolt delar med mig av till de som vill lyssna! Trots mina många år som rutinerad homosexuell fick jag mig en stor tankeställare när jag satt där, på Malmö Operas bekväma, röda stolar. Varför? Jo, det tänkte jag förklara nu.

Stolt i sitt eget skinn

Jag har alltid varit försökt vara stolt över den jag är. Jag tar min plats, jag är mig själv och vill alltid visa andra att det är okej att vara sig själv.

Eller ja, överallt förutom på jobbet. Där blir jag dubbelmoralen själv.

För trots att jag är stolt över mig själv och den jag är har jag aldrig någonsin berättat öppet på min arbetsplats om min sexuella läggning. Visst, på papper kanske det inte ser så viktigt ut. Varför skulle man berätta om en så privat sak på sitt jobb? Det lär väl inte bli ett problem, men på något konstigt sätt blir det ändå det. För jag sitter ju och ljuger. ’Nääee, jag har ingen partner just nu’, ’jag är inte så intresserad av det’. Men snälla människa, sluta genast!

För faktum är så gömmer ju jag mig själv. På grund av min inneboende rädsla för att folk ska tycka illa om mig eller att jag ska bli utsatt på min arbetsplats så låter jag bli att visa för barnen vem jag faktiskt är. Hur ska jag då som förskollärare kunna visa barnen hur olikheter är okej? Hur man ska få vara sig själv när jag inte ens själv kan stå för det? Jag vågar ju berätta om det på min utbildning! Men så fort jag hamnar i den professionella världen så blir det stopp.

HBTQ-rörelsen plats i förskolan

I mitt drömscenario hade HBTQ-rörelsen varit en självklar del av förskolan. Jag menar såklart inte att vi nödvändigtvis behöver prata om barnens sexualitet. Eller att vi behöver introducera Drag Queens för ettåringarna (även om jag i högsta grad står för att utmana könsroller i skådespel för barnen, men det kan vi prata om en annan gång)! Men att introducera olika familjekonstellationer utanför kärnfamiljen, att prata om hur alla får lov att använda prinsessklänningen oavsett kön är en väldigt simpel, men otroligt viktig grund. Och inte bara när vi har dessa situationerna på avdelningen!

Om vi börjar med det redan innan ett barn blir exkluderat eller utsatt kommer det skapa möjligheter för alla människor att prata om sig själva utan att behöva ta på sig superhjälte-manteln och bli ’den modige’.

Stötta istället för att lägga över ansvaret!

För jag tror verkligen att jag, och många andra, kommer våga gå ut i arbetslivet och prata öppet om sig själv ifall arbetet inte måste komma från våra personliga upplevelser eller för personlig vinning. Självklart kan vi vara drivande, men arbetet kan inte komma bara från oss. Om det känns svårt? Försök samarbeta, men se till att det inte blir vårt ansvar att barnen ska lära sig allt.

Jag tänker inte ta rollen som ’den som berättar om allt det där annorlunda’. Utan jag tänker ta rollen som ’en av pedagogerna som visar barnen hur man kan leva, och som visar hur det är okej att vara sig själv’. Och du måste inte klä ut dig till det motsatta könet för att skapa en poäng! Men supporta dina kollegor som vill det! Oavsett om det finns en större tanke om vad man vill berätta! Eller om man bara vill ha lite fler roliga karaktärer att spela för barnen.

För vi är väl alla olika och jag köper att alla inte kommer vara bekväma med att berätta om allt. Men vi behöver mångfald och acceptans i förskolan, och att släppa in oss är ett bra steg ditåt.