Om ”Det omätbara”

Mitt namn är Carl-Johan och den som troget lyssnat på Tankar Om Förskolas podcast kanske känner igen mig som förskollärarstudenten med ett hjärta som bultar lite extra för musikens stundom bortglömda roll i barns utveckling och lärande. Samt min något ”romantiserad bild” av förskolan som institution och plats. I och med detta inlägg begår jag lite nervöst bloggpremiär och funderar om omsorg, dess förmenta omätbarhet samt det orimliga i att det omätbara likställs med det värdelösa.

Strax innan jul gick jag och såg Nils Petter Löfstedts dokumentär ”Det Omätbara” på biograf Spegeln här i Malmö. Jag hade hört om filmen tidigare under hösten och läst ett flertal recensioner som samtliga lyfte fram den som ett av de viktigaste inläggen i omsorgsdebatten på flera år. Därför kände jag mig relativt förberedd på vad som väntade där inne i biosalongen. Ack så fel man kan ha. 90 minuter senare gick jag ut från salongen, rödgråten och förtvivlad. Samt med ett hjärta som brann av harm och ilska över de orättvisor som genomsyrar den vardag som inom kort ska bli min egen.

De efterföljande veckorna tänkte jag mycket på filmen och dess tema. Jag diskuterade den med såväl familj och vänner som med klasskamrater och lärare på universitetet. Jag försökte landa i någon form av riktning framåt: Hur kommer vi till rätta med ett samhälle som lägger så lite värde i omsorgen om den andre? Där effektivisering och mätbara resultat trumfar allt och budgetoptimering är den heliga Graal? Något slutgiltigt svar eller tydlig riktning landade jag aldrig i. Men under veckorna infann sig en skavande känsla av att felet låg i själva frågeställningen, att narrativet i sig omöjliggjorde en lösning.

”Det Omätbara”?

I dokumentärens titel, lånad från en bok av Jonna Bornemark, framträder en ständigt återkommande (miss)uppfattning i debatten kring vård och förskola; den om att omsorg är svår att definiera, mäta och kontrollera och därför inte är en tillförlitlig parameter i ett system som bygger på måluppfyllelse och kvantifierbara resultat. Och visst, omsorg som koncept är komplicerat och mångfacetterat. Det är relationellt och kontextuellt, utan något universellt facit på vad omsorg faktiskt är. Men att det skulle vara ”omätbart”? Pyttsan. 

Genom att tolka den amerikanska filosofen Nel Noddings tankar om omsorgsetik skulle omsorg i princip kunna förklaras i termer av boolesk logik och binära tal där 0=FALSKT och 1=SANT. Antingen upplever en individ att hen får omsorg eller så gör hen det inte. Omsorg kan på så sätt mätas med en enkel ja-eller-nej-fråga. Busenkelt. Om mottagaren inte upplever den erbjudna omsorgen som omsorg är det helt enkelt inte fråga omsorg. Gör om, gör rätt. Ovanstående är såklart en något raljant tolkning av omsorgsetiken och dess principer. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka att det hade varit oändligt mycket bättre än dagens system där det är petimeterrättvisan som är kung. 

Avslutning

Men om vi för stunden i stället köper idén om att omsorg skulle vara något odefinierbart, obeskrivligt och sägenomsusat ”omätbart”. Hur i hela friden landar vi då, som samhälle, i att detta omätbara är värdelöst? Om något så borde väl det som inte går att mäta i stället bli ovärderligt? Samtidigt visar vår arts historia på ett mönster av galenskap som verkar medföra att vi glömmer bort eller tar för givet det som är viktigast för oss, ända tills det (nästan) är för sent. Alldeles oavsett om det gäller den planet och natur som vi är beroende av för vår överlevnad, de demokratiska principer som utgör grunden för de friheter och rättigheter som vårt samhälle vilar på eller vårt allmänmänskliga behov av omsorg så verkar vi som art oförmögna att se längre än näsan räcker.

Först när döden stirrar oss i vitögat vaknar vi till liv och försöker i full panik klösa oss fast vid det som håller på att gå förlorat. Kanske är det där vi är just nu när det kommer till omsorgen. I den vilda paniken inför en framtid av kliniskt mätbara resultat och processer där omsorgen är ett minne blott.

En sägen från en tid då det viktiga inte var att räkna exakt hur många eller hur långa kramar var och en fick, utan att den där famnen fanns där när den verkligen behövdes.