Av Lucas Andersson
Hej alla läsare! Mitt namn är Lucas och är inne på min femte termin på förskollärarutbildningen. Det här blir mitt första inlägg på bloggen där jag främst kommer att skriva ur ett studentperspektiv.
Det kanske är dags för att dela mitt perspektiv om hur män porträtteras på utbildningen.
Kaffet kokat? Täck för med lock, annars riskerar detta inlägg göra så ert kaffe blir smaksatt med ett kilo salt. Jaja, dåså…
Det var en gång ett upprop på universitetet: ”En man! Oj! Vi är så glada för att du är här hos oss, du höjer yrkesstatusen för oss kvinnor”.
Jo, tjena, gruppera mig i fack framför kurskamrater första dagen. Och hylla mitt kön, helst på bekostnad av studenter varav majoriteten är kvinnor. Gör så, för det är säkerligen en god idé. Det kändes som att jag skulle sitta där som en ambassadör för mitt kön framför mina kurskamrater första dagen.
Klev in i en basgrupp på 38 personer, varav fem var män. En termin senare var vi fyra. Sen tre. Två. Och till sist endast en. ”Ditt namn kommer man sätta på minnet eftersom du, trots allt, är den enda mannen här”.
Tack för visat intresse men nej tack, ännu en gång – inte intresserad. Lyft mig som individ, inte kön. Så chop chop, låt oss gå vidare: det är här det blir intressant.
Föreläsningar och fakulteten
På föreläsningar är kontrasten åt andra hållet. När jag vandrar mot föreläsningssalar brukar jag och en kurskamrat singla slant om huruvida dagens föreläsning kommer innehålla kritik mot män och på vilket sätt. Kanske som förtryckare? Eller som en ”privilegierad” vit man kanske? Ironiskt nog så läggs ribban där, trots att det enligt forskning är män som är minoritetsgrupp i förskolan och på så sätt måste förhålla sig omvänt till andra könet då kvinnor i högsta grad är majoritet.
Jag vill veta hur fakulteten ställer sig till att slösa bort studenters dyrbara tid. Till exempel är nog majoriteten överens om att förskollärarstudenter behöver mer än åtta veckors estetiska uttrycksformer under pågående utbildning. Förslagsvis hade man kunnat lagt upp utbildningen med ett annorlunda fokus. Istället för att diskutera privilegierade medelåldersmän, som är tagna ur sitt sammanhang under föreläsningarna, kunde vi ha lagt mer fokus på praktiska ämnen som faktiskt är relevanta för vårt blivande yrke. Jag undrar ibland om jag är här för att bli genuspolis eller förskollärare. Genus är viktigt. Motverka könsnormer är viktigt. Att vi möjliggör och står upp för barnens rätt att vara den de själva identifierar sig som är viktigt. Att till exempel ha mångfald av olika sorters klädsel framplockade på avdelningen.
Kanske kön, makt och förtryck ÅTMINSTONE bör lyftas ur ett konstruktivt perspektiv, kopplat till vad som är relevant för vår utbildning och i relation till barn, hemmet och förskolans värld.
Vad tycker du?
Jag tycker det är fel av lärarna på skolan att se dig som en man och inte student i ett yrke där kvinnorna är en majoritet. Jag hade 2 st män i min första basgrupp, sen bytte jag och hade inga och i nästa fick jag en. Jag ser inte den personen som en man utan en kurskamrat, basgruppskamrat och även en vän om han vill det. När du väl kommer ut i arbetslivet så kommer säkert ditt arbetslag samt barnens vårdnadshavare göra fel genom att bara se dig pga till kön och inte din kompetens. Kvinnor kan bli lastbilschaufförer, som är ett mans-majoritets yrke, varför kan då inte männen bli förskollärare?
Härligt med student perspektiv! Viktigt ämne! Ser fram emot att läsa dina kommande inlägg! 🤌✨
Intressant läsning! Det jag kan se är att det ibland sker att rektorer anställer nya förskollärare med en extra stolthet- när den nyanställde råkar vara just man. Det har även hänt att man bortsett från att personen kanske inte var den bäste kandidaten, utan att han fick anställningen enkom för att han var man.
Jag tror, att vi absolut behöver fler mön inom barnomsorgen. Men vägen dit är inte att pointa ut dem som ”helleluja” vare sig under utbildningen eller vid anställning, utan bara konstatera att det är positivt när fler män söker sig till förskolan.
Jag förstår att du vill bli sedd som individ – och inte som representant för ett kön. Men – och detta är ett jättestort men – vi har ingen kontroll över hur vi uppfattas av omvärlden
Jag tycker det är rimligt att barnen försöker förstå den värld som möter dem och om 95% av personerna är kvinnor vore de konstigt om de inte blev nyfikna.
Samma logik kan väl tillämpas på föräldrar och kollegor. Ja, till och med lärarutbildare är nog nyfikna på varför vissa personer bryter mot samhällets normer.
Går det att värja sig mot det här intresset? Jag tror nog att det bara att tugga i sej – ibland funkar den här formen av exotisering som förtryck, men det går också att utvinna fördelar.
Min tes är att kvinnor ofta är generösare mot män än de kvinnliga kollegorna. Kanske beror det på att männen av princip är obegripliga…
[…] att ha tagit del av Lucas första inlägg om könsperspektivet på förskollärarutbildningen, samt efter att ha sett den helt OTROLIGA föreställningen ’Everybody’s talking about […]