Av Agnes Knutsson
Nu är det dags för en ny kurs på musikprofilen, och temat är ’Omsorg, sociala relationer och ledarskap’, ett ämne som nästan direkt intresserade mig. Relationer och omsorg är några av mina hjärtefrågor, och när ingången blir gestaltning och drama blev jag bara mer exalterad.
Gestalta ett barn
Första lektionen var lärorik, intressant, men väckte även många tankar. Trots att otroligt mycket fastnade i mitt huvud, var det just en kommentar från min lärare som jag direkt började reflektera över. ’När vuxna ska spela barn blir det aldrig bra’. Kommentaren i sig betyder väl egentligen inte särskilt mycket, vi har väl alla sätt vuxna som försöker spela barn (eller barnsliga karaktärer för den delen) där leveransen minst sagt lämnar utrymme för förbättring.
Men trots detta var det något som väcktes i mig. För jag har hört detta förr. Att det är så svårt att tolka barn känslor, och att gestalta dem för den delen, är ju jättesvårt! Samtidigt tycker jag det är otroligt viktigt att kunna tolka barn för att kunna gestalta dem. Barn lär ju sig mycket av imitation, eller hur? Då behöver jag ju kunna förstå dem för att kunna ge dem något att imitera, både för att kunna förstå andra men också sig själva.
Jag är avgörande!
Det svåraste för mig är väl att hantera situationer där min tolkning av barns reaktioner blir direkt avgörande för deras välmående. Jag talar inte om basala behov, utan de mer komplexa. Min tanke är på de svåra, emotionella utvecklingar som barn går igenom i förskoleåldern. Hur stöttar jag dem i detta, speciellt de barn som har problem med verbal kommunikation? Det är jättesvårt!! Jag behöver förstå dem för att kunna modellera, men också för att överhuvudtaget kunna hjälpa dem. Och jag vill ju inte tolka fel, för det kommer påverka barnen. Jag vill inte gå emot det arbete som utförs hemma, samtidigt som jag vill kunna skaffa min egna tolkning av barnens känslor och behov.
Ge det tid…
Dem lättaste svaren blir väl tid och erfarenhet, precis som med allt annat. Genom tid skaffar man sig erfarenhet, och genom tid skapar men relationer som hjälper barnen att lita på mig. Även om jag är desperat i att ha lösningar nu (min största akilleshäl i förhållande till konceptet ’gå i skolan för att lära dig’) behöver jag testa, testa och testa igen.
Däremot vill jag gärna höra av alla er som har denna erfarenheten! Vad var svårast för er i början av yrket i förhållande till relationer och gestaltning av barn? Hur gestaltar ni barn på ett troligt sätt, så att barnen lär sig något? Vad är ert bästa tips (eller största no-no)?
Jag vill jätte gärna ha en öppen diskussion om detta, både för att öppna nya tankar samt för att lära mig något nytt. Tillsammans lär vi oss bäst!
Jag vet inte om vi nödvändigtvis ska gestalta barn, utan istället gestalta karaktärer? Jag har gestaltat olika vem-böcker med en kollega och har nog mer fokuserat på att få fram karaktärernas känslor än deras ålder. Föraökt ge en trovärdig bild av ledsen, glad, arg eller nyfiken utifrån att känslor egentligen känns och upplevs ganska likartat oavsett ålder.
Att möta barn med nyfikenhet påmderas person och att ta sig tid att lyssna, skratta och säga ”berätta mer!” är sådant jag tror man når fram med – alltså att behandla barn som människor helt enkelt.