Den eviga frågan på universitet, både på förskollärarlinjen och andra ställen. Det verkar vara ett återkommande problem i alla klasser som går utbildningen, att där alltid finns minst en person som jobbar under studietiden, jag själv inkluderad. Låter inte så farligt, eller hur? Bra att tjäna lite extra pengar ju! Problemet blir när jobbet går från extraknäck till prioritet ett. Helt plötsligt bortprioriteras föreläsningar, närvaron på seminarier går ner och det blir helt plötsligt väldigt svårt att klara av utbildningen. Varför blir det såhär egentligen?
Att inte ha råd att tjäna mer pengar
Det är inte en hemlighet att det är dyrt att utbilda sig. Dels kanske du går från en helt okej, stabil månadslön till en rätt knaper inkomst bestående av ett bidrag och lån. Sen ska du lyckas köpa ny kurslitteratur (gärna i den senaste upplagan), kanske behöver du en ny dator eller något annan grej för att klara utbildningen. Sen ska du ju fortsätta med resten av livet, du ska köpa mat, betala hyra, gärna upprätthålla hobbies, ha ett socialt liv osv. Hyran för en studentlägenhet går på allt från 8000+/månaden för en trea till över 6000/månaden för en etta. Ovanpå detta är det ett faktum att många på förskollärarprogrammet även har barn, behöver jag säga mer? Det är, som ni säkert förstår, svårt att få pengarna att gå runt. Självklart har vi tur i Sverige, som har CSN och kan klara oss på studiebidrag-och lån under studietiden. Men ibland räcker inte det. Och då finns det inte mycket mer att göra än att börja jobba.
Varför blir det problem då?
Ja, det är ju det där med att plugga 100%. Det finns inte riktigt utrymme för att jobba samtidigt som man pluggar. Har du tur kanske du inte har föreläsningar varje dag, och därmed mer ”fri tid” att göra vad du vill med. Men faktumet är ju att det fortfarande är del av de 100% som man pluggar. För när du inte är i skolan behöver du antagligen läsa en bok, eller skriva en text, eller kanske lyssna på en podcast och analysera innehållet. Eller så har du en gitarrläxa som du måste lämna in senast ikväll. Ja ni märker ju. Det finns inte tid!
Och det ska det ju inte göra, det är en heltidssyssla att plugga. Men när det blir så tydligt att pengarna inte alltid räcker till blir det ett personligt dilemma. För vad ska jag prioritera? Ska jag försöka dra in pengarna ännu mer och ta bort något mer i livet som jag kan klara mig utan, eller ska jag riskera att inte klara av mitt plugg?
Okej, men hur löser vi det då?
Som vanligt är det inte så lätt att det finns ett svar på denna frågan. Då hade jag antagligen inte suttit här just nu och skrivit denna texten, för det hade inte varit ett problem. Kanske är lösningen att skapa ett program på 75%, för att komplettera 50% och 100% som redan finns. Alltså hade utbildningen kunnat gå i nästan samma takt (alltså färre år med liten inkomst), men man hade även hunnit jobba. Kanske är lösningen möjlighet för mer VFU, som hade kunnat fungera som en vikarie-bank där studenterna kan få en mindre summa för deras arbete. Här bemöter vi problemet med att praktikanter inte får ha något ansvar, något som vikarier ju har.
Inget av detta är som ni märker perfekt eller egentligen lösningen, men det tåls att tänkas på tror jag. Grejen är ju att vi behöver fler förskollärare! Om vi lyckas hitta sätt att ta sig in i yrket som funkar för fler, kanske vi kan få fler förskollärare i slutändan. Win-win ju!
Så jag vänder mig mot er, alla studenter och yrkesaktiva! Hur tror ni att man skulle kunna lösa detta problem, finns ens en lösning eller är det bara att bita ihop och överleva tills man är färdig?
Som fd VFU-handledare, skulle jag önska att det var ok att en student bytte x antal procent av sin praktik till vikariat, men som hen ändå kunde räkna som fullgjord praktik. Detta såklart endast om studenten var mogen för detta. Min personliga uppfattning är att det hade kunnat bli en win-winsituation, då vi har en vikariekris. Studenten hade fått pengar för ansvar de många gånger får ta ändå när vi är kort om personal, vi hade fått med gott samvete nyttjat studenten mot lön vid krisiga tillfällen och barnen hade haft en känd person som kunde få ta ansvar dessa gånger. En fast procentsats för att inte övernyttjas, vilket är stor risk m tanke på hur läget är. För nu tror jag många studenter känner sig utnyttjade och får gå in som oavlönad icke-officiell vikarie på allt för många förskolor, vilket inte är okej. Men att ta igen några få VFU-dagar, för man fått vikariera istället , känns ju väääldigt knasigt.
Som före detta student (många år sedan jag studerade nu) som både arbetade och aldrig tog något lån utan bara det lilla bidraget som jag dessutom fick betala tillbaka efteråt för att jag hade tjänat mer än vad man får för att kunna få bidrag, så tycker jag att det har fungerat jättebra. Jag tror att det där är väldigt individuellt vad man klarar av som person också. Vissa klarar att ha flera jobb samtidigt också medan andra tycker det är jobbigt med det enda jobbet de har. Jag har arbetat under hela min studietid förutom när vi skulle skriva vårt examensarbete då jag skrev med en annan och jag inte ville att hon skulle känna att det på något sätt skulle gå ut över vårt skrivande eller att jag skulle kunna säga nej när hon vill sitta en viss tid. Nu i efterhand tänker jag att jag egentligen kunde ha jobbat då också men då kändes det som rätt sak att göra.
Jag håller med om att studierna aldrig får bli annat än prioritet 1 dock! Jag tänker också att det kanske beror på vad det är för jobb du har utöver studierna och hur mycket energi det tar ifrån dig som student och från ditt pluggande. Jag själv arbetade mestadels inom äldreomsorgen mestadels. Sen arbetade jag även som vikarie på förskolor när det fanns möjlighet och vi var helt lediga ifrån studierna vissa dagar.
Klarar du av att studera och jobba samtidigt tycker jag absolut att du ska kunna göra det!