Vart ska jag bli av?

Det är inte utan ångest i bröstet som jag läser om alla de färdigutbildade, nya som gamla, förskollärarna där ute i Sverige som står utan jobb. Att nedskärningarna och arbetslösheten för denna arbetsgrupp är större är nästintill ett faktum. Och här sitter jag och ska bli just detta yrke! Yrket jag som mest brunnit för i mitt liv, hur ska detta gå ihop?

Bränner vi broar i förtid?

Det finns många saker som man kan säga i denna debatt, och jag är inte rätt person att ge mig in på riktigt. Jag skriver på denna blogg ur mitt perspektiv, med min framtid och utbildning i fokus. Därmed kunde inte mitt hjärta undvika att slå några extra slag. speciellt då jag läste Vi lärares reportage ’Förskollärarna: Vi har svårt att hitta jobb’. Att färdigutbildade förskollärare ska behöva gå med i en vikariepool för att ens få några timmars arbete i veckan. Hur rimligt är det??

Och detta är det som oroar mig mest. Färre jobb, färre yrkesutövande. Och oavsett hur mycket jag brinner för mitt yrke, hur länge kan jag stå ut? Att jag, en tjugotvå-årig kvinna redan innan jag är färdigutbildad ska behöva tänka om och fundera över huruvida det är värt för mig att plugga vidare är rent av bedrövligt. Jag älskar mitt framtida jobb, och jag vill inte lämna. Men pengar kommer alltid vara relevant, och utan lön är det svårt att argumentera.

Grejen är ju den, jag vet inte hur det ser ut om 2,5 år, när jag går ut i arbetslivet. Allt kan ha totalt svängt, och det kan behövas hur många förskollärare som helst. Men det kan jag inte räkna med. Och vad händer då, när människor har bytt bransch och inte längre vill arbeta på våra förskolor?

Jag tror inte att alla kommer lämna branschen, och att det inte kommer finnas några förskollärare överhuvudtaget om några år. Men det är viktigt att komma ihåg varför vi har det som vi har det, hur det ena sitter ihop med det andra. Om vi satsar på att vända detta nu, kanske vi har en helt annan situation om 2.5 år.

Vad var din första reaktion på denna kris?