Acceptera att du inte räcker till till allt så kommer du bättre räcka till till nåt

Man skulle kunna tycka att rubriken är en paradox. Genom att acceptera att jag inte räcker till, kommer jag kunna räcka till bättre?

Se detta inlägget som ett besök i min hjärna, en direktled in i mina tankar. Och fundera mest på om det skulle kunna vara såhär? Jag säger inte att det ÄR såhär, men finns det något i tanken att ta fasta på?

Min hållning i yrkeslivet är att om vi försöker göra allt överallt så kommer vi inte göra nåt någonstans. Att försöka nå upp till alla stundvis orimliga krav som ställs på oss i förskolan kommer i förlängningen göra oss sjuka och gör vårt fokus dimmigt.

För vad är det som är viktigt på riktigt i förskolan?

Ställ gärna den frågan till dig själv. Jag vet att vi alla har olika svar på vad vi tycker är viktigt men det jag menar är att vi kanske ska börja titta på vad som faktiskt skapar kvalité i våra verksamheter. Jag tror exempelvis inte det är dokumentationshysterin som skapar kvalité om känslan är att saker i förskolan endast har skett om det finns en bild/dokumentation på det. Men jag tror inte heller det är storslagna projekt med stora vackra ord som är det som skapar kvalité.

Det som jag tror skapar kvalité är:

• genuina möten i vardagen tillsammans med barnen
• att ha ROLIGT tillsammans i vardagen
• att uppleva saker tillsammans
• att stanna kvar i de ”små” grejerna tillsammans. Som att sitta en hel förmiddag i en station och bygga lego tillsammans med barnen, prata och lyssna, skratta och stötta.
• att arbeta med kasam (känsla av sammanhang) där vi skapar en förutsägbar, hanterbar och meningsfull miljö att vistas i.
• vara en trygg, uppmuntrande och varm ledare

Det vi måste börja göra är att våga prioritera och därmed säga nej för vi kommer inte kunna göra allt ändå. Försöker vi göra allt så gör vi egentligen inte nåt. En som försöker göra allt kommer till slut bli sjukskriven och inte vara på jobbet alls. Och det blir dåligt för alla. Dåligt för arbetsgivaren. Dåligt för barnen. Och framförallt dåligt för DIG.

Om vi kan börja acceptera att vi inte räcker till till allt så kanske vi bättre räcker till till nåt?
Kanske jobbet blir ännu mer hanterbart, förutsägbart och meningsfullt då? Och kanske roligare? Kanske plats för mer skratt och lek?

Om du då måste välja vad som är viktigt på riktigt att räcka till till, vad väljer du då? Vad väljer just du?

Jag vet vad jag väljer.

Jag vet vad jag tror är viktigt.

Jag ser hur mina prioriteringar påverkar barnen.

Jag ser vad som händer när jag väljer att vara närvarande och när vi har roligt tillsammans. Det är som en kraft!

Jag tar ansvar för det jag kan ta ansvar för.

Och genom att acceptera att jag inte räcker till till allt så räcker jag bättre till till nåt.