Dokumentation – bördan vars syfte många gånger är oklart

Att dokumentera ingår i uppdraget. Där är vi överens och ATT det ska göras är sjävklart. Men så fort vi kommer till hur, när och till vilket syfte, så börjar det bli lite mer komplext. Vem avgör det? Är det v eller är det rektor? Är det huvudmannen ( tex de hobbypolitiker som sitter på beslutandemandat ute i kommunerna?) Här anser jag att det har snurrars till ordentligt på senare år.

För vems skull?

Att dokumentera vårt pedagogiska arbete systematiskt för att utveckla och förbättra kvalitén samt för att följa processer, är för mig inte detsamma som att det måste visas upp och bedömas av andra än av oss inom professionen på enheten/avdelningen/arbetslaget. Men alltför mycket tid och energi läggs på att lämna in innehållet för värdering av andra; såsom rektorer, utvecklingspedagoger med flera. Den typen av värdering leder många gånger ingenstans. Det blir i stället dokumentation som läggs på hög och som i bästa fall får ett stressat utlåtande, men efter det inte följs upp.

Dessa inlämningsrapporter görs på bekostnad av tiden för vårt grunduppdrag där vi i stället skulle kunna ha undervisning på grupp- och individnivå. Detta skulle gynna barnen bättre. Vi skall till exempel lägga den barnfria tiden på att utvärdera och utveckla våra lärmiljöer samt det pedagogiska materialet, för att tillsammans analysera på djupet vår verksamhet lokalt, diskutera värdegrund och planera undervisning samt pedagogisk dokumentera för att synliggöra för barn och vårdnadshavare det vi faktiskt gör i vår verksamhet.

Min personliga åsikt är att vi behöver ta tillbaka vårt pedagogiska mandat. Professionen äger ”huret”, utifrån de styrdokument och policys som finns och de mål som sätts utifrån vår Läroplan. En Läroplan som vi kämpat för att ha. Men vi behöver även äga dokumentationen och klargöra varför vi gör den och till vilket syfte, så det direkt bidrar till ökad måluppfyllelse. Inte som nu, när det mest bidrar till ökad stress och förhöjda sjuktal. 

Varför dokumenterar vi?

Dokumentationen och utvärderingarna ska ge kunskap om vilka förutsättningar som finns för barns utveckling och lärande. Samtidigt ska den göra det möjligt att följa barns förändrade kunnande inom olika målområden. Det är vad Läroplanen säger. Men borde då inte vi kunna avgöra på vilket sätt vi ser till att detta görs? Borde inte den tillit finnas från arbetsgivaren, att deras medarbetare med universitetsutbildning (ja, barnskötarna är med och dokumenterar, men ansvaret att det görs är förskollärarens) klarar att utföra detta uppdrag utan ”inlämningsdatum” för extratillsatta ”fyll i detta och detta angående detta och detta”-uppgifter. Uppgifter utöver som får oss att fullständigt simma i dokumenterande för andra än de som egentligen behöver ta del av den. Det tar massor av tid, tid vi inte har och tid som går förlorad där den skulle göra bättre nytta. Hos barnen.

När blev vårt grunduppdrag sekundärt?

För vad händer när vi får en uppgift som ska vara klar till speciellt datum och lämnas in för återkoppling? Jo, det arbetet vi själva planerat att göra i mötet med barn och vårdnadshavare får bortprioriteras och göras ”när tillfälle ges, eller ”när verksamheten tillåter”. När blev det såhär? När smög sig allt extra dokumentationsarbete över oss? Varför sa vi inte nej? Varför låter vi andra ta över vårt mandat att forma utförandet av det uppdrag vi fått i och med vår anställning?

• När blev det andras rätt att bestämma vad som är viktigast?
• När slutade vi se barnen och det direkta arbetet med barnen som det viktigaste och primära med vårt uppdrag?
• När blev det mer status av allt annat ÄN just det?
• När blev vårt grunduppdrag sekundärt?

Det är frågor som jag har och många med mig. Frågor vi behöver få svar på! Vi behöver även titta på hur vi ska komma loss ur denna sörja vi stampat runt i alltför länge, så vi kan gå vidare mot ljusare tider. Frågan är bara i vilken ände vi ska börja. Just nu är det bara för mycket av allt… Vi ser inte skogen på grund av alla träd och vi har totalt fastnat med stövlarna i gyttjan.