En likvärdig förskola behöver en digital plattform 

Förskolan som slår knut på sig själv

Tänk om förskolan vore en människa. En individ som genomgått så många förändringar att hen blivit överväldigad. Hur hanterar människor när de blir överväldigade? Jo, ofta med stress, förvirring och ett behov av att hantera allt på en gång. Det är precis så förskolan känns idag.

Förskolan har idag många svar på vad som ska göras, men desto färre svar på hur det ska förverkligas. Här ligger vårt första dilemma.

Det andra dilemmat handlar om vem som bestämmer. Politiker, som ofta saknar erfarenhet från förskola och skola, men som formar riktlinjer med budgetar i åtanke och vars röst översätts i mediahets. Forskare, som besitter värdefull kunskap men ibland är så långt ifrån den vardagliga verksamheten att teorin förlorar kontakten med praktiken. Pedagogerna och förskollärarna som bär upp förskolan med sitt arbete, ofta utan dialog med beslutsfattarna och med en utmattning som blivit en normalitet.

Digitaliseringens missade potential

Ta digitaliseringen som exempel. Politikerna ville se den som ett framsteg, men saknar en enhetlig strategi. Forskare påminner oss om att det handlar om hur digitala verktyg används, inte bara att de används. I praktiken lämnas pedagoger ensamma att hantera dessa krav utan tillräcklig utbildning eller tid att implementera dem på rätt sätt. Resultatet? Digitala verktyg används ofta för att barnen ska sitta stilla medan personalen dukar av borden. En skärm som kunde vara en kreativ resurs, en tredje pedagog, blir en pedagog utan pedagogiskt syfte. Det hade kunnat vara ett verktyg för barnen att skapa sagor, filmer, lära sig skriva, läsa, dansa, programmera musik. Istället vände förskolan kappan efter vinden och ipaden lades ner där känslorna fick styra framför förnuftet. 

Om vi istället arbetade mer enhetligt, med praktiska metoder som verkligen stöds av forskning och implementeras i hela landet, hade vi inte behövt uppfinna hjulet gång på gång. Vi hade kunnat minska utmattningen och samtidigt höja kvaliteten.

Teori utan praktik

Förskolan ska, enligt skollagen, erbjuda en likvärdig utbildning. Men vad innebär det i praktiken? Just nu betyder det att varje förskola tolkar friheten på sitt eget sätt, ofta på bekostnad av den likvärdighet som lagen kräver. Friheten är viktig, men den behöver balanseras med tydliga ramar och metoder som gör att teori och praktik kan mötas.

Ett exempel är utvecklingssamtalen. Forskningen förespråkar att samtalen ska handla mindre om barnet som individ och mer om barnet i gruppen och rummet. Barnet ska inkluderas och få berätta om sina egna upplevelser. Det låter bra i teorin, men hur ska det fungera i praktiken? Pedagogerna förväntas själva formulera frågor, hitta tid för att intervjua varje barn och samtidigt hantera allt annat som ska hinnas med. Viktiga samtal om barnets behov riskerar att gå förlorade i processen. Ingen vet längre ens vad samtalet benämns som, då begrepp byts ut stup i kvarten utan att hinna införliva dess betydelse. 

För mycket att hantera

Förskolan får ständigt nya krav och förändringar utan tillräcklig planering eller struktur. Ett exempel är språkliga analyser som nu förväntas utföras på förskolenivå. Läroplansmålen ska täckas in i samtliga ämnen, och dokumentationen ska både synliggöra lärandet på grupp- och individnivå. Allt detta ska ske inom en snäv planeringstid som skiljer sig stort mellan olika kommuner och arbetslag. Till och med lärarutbildningarna varierar i innehåll och antagningspoäng, vilket skapar stora skillnader i kompetens.

Pedagogerna lämnas ensamma att navigera dessa krav. Många söker sig till Pinterest, en app som egentligen inte är avsedd för professionella pedagoger, för att hitta inspiration. Det säger något om bristen på enhetliga verktyg och stöd.

Barn med särskilda behov

Arbetet med barn i behov av särskilt stöd är ett annat exempel på hur förskolan lämnas i sticket. Specialpedagoger och andra experter som skulle kunna stödja förskolan får ofta inte prata om barnen utifrån rådande riktlinjer i vissa kommuner. I stället landar ansvaret på pedagogerna själva, en mycket skör lösning när det handlar om barns liv och framtid.

Här finns en enorm potential för digitalisering att skapa bättre system och fungerande dialog mellan alla inblandade, från pedagoger till specialister. Men det kräver att vi omfamnar digitaliseringen som ett verktyg för samarbete, inte bara som ännu ett krav.

En förskola med ramar

Tänk om vi hade tydligare ramar och en gemensam grund att stå på i förskolan. En förskola där pedagogerna kunde fokusera på barnens behov istället för att ständigt skapa egna lösningar i alla frågor. Där vi hade verktyg och kollegialt arbete på både mikro- och makronivå.

Förskolan är en av de viktigaste grundstenarna i vårt samhälle. Men för att den ska fungera på riktigt behöver vi lösa de dilemman som gör att den just nu slår knut på sig själv. Det handlar om att minska gapet mellan teori och praktik, skapa bättre förutsättningar för pedagogerna och säkerställa att varje barn får den likvärdiga utbildning de har rätt till. Min slutsats är att förskolan skriker efter en digital plattform där information är samlad, inspiration finns tillgänglig med undervisning grundad i vetenskapligt underlag och dokument med mallar finns att ladda ner. För en likvärdig utbildning i hela landet.