Av Maria Karlander
En del som arbetar på golvet i förskolan är positiva till de stora förskolorna med sisådär tio avdelningar. De är positiva och anser att det finns fördelar med att arbeta på den här typen av arbetsplatser. Jag tillhör inte den kategorin och ska nu försöka förklara varför.
På en förskola med många avdelningar och därmed många anställda, finns det bättre förutsättningar till att organisera utifrån mindre sammanhang för barnen vid vissa tillfällen under dagen, absolut. Såvida personalen är frisk och på plats, vill säga. Det är ungefär så långt jag är med på de positiva effekterna av dessa stora enheter. Men sedan kommer jag inte på något mer… åtminstone inte som genererar något för barnen.
Många barn!
På en så stor förskola som med tio avdelningar, kan man ha sisådär upp emot 200 barn mellan 1-6 år. Tvåhundra barn som ska befinna sig på en gård, som förvisso är uppdelad i sektioner, men ändå. Det lilla barnet kommer ha många, många fler andra barn i sitt synfält och i sitt kontaktnät än vad de har behov av. Faktiskt, om man ska läsa det forskningen säger (till exempel i boken ”Barngruppens storlek- konsekvenser av utveckling och kvalitet” av Pramling/Williams/Sheridan) så hämmas barns utveckling av för stora kontaktnät.
Det vill säga, att trots att man delar upp barnen flera timmar om dagen, så möter de för många barn och för många vuxna (både personal och andra barns vårdnadshavare) än de helt enkelt mår bra av. Ändå, byggs det fler storförskolor än någonsin. Varför? Jag misstänker att det har med ekonomi att göra. Trots att kommunerna hävdar att det är till följd av brist på tomter…
Arkitekturen
På de här stora enheterna har arkitekterna på de flesta ställen, valt så kallade ”gemensamma entréer”. Det innebär att flera barngrupper samsas om att gå in i en och samma entré (även den förvisso många gånger avdelad på ett eller annat sätt) med gemensamma stora torkrum och några få gemensamma toaletter. Det här innebär större smittorisk, fler möjligheter för rymningsbenägna barn att ta sig ut samt större risk för högre ljudvolymer än våra öron mår bra av. Bland annat!
Det krävs också att man strukturerar sina utevistelser så det ändå kan bibehållas ett visst flöde vid in- och utgång. Många gånger skall flera barngrupper dessutom gå en trappa upp till sina sk. hemvister, så ingen direkt anknytning till hallen där barnens kläder förvaras finns. Detta kräver en hel del av personalen. En HEL del! I flera fall har man inte ens tänkt på att ha ett skötrum i nära anslutning till dessa entréer, vilket gör att om man upptäcker att ett litet barn ute på gården behöver bytas på, då ska man även under vintertid, ta in barnet och eventuellt upp till en övervåning och toalett med skötrum där barnets blöjor finns. Om inte detta medför en negativ och onödigt förhöjd arbetsbelastning, så vet inte jag…
Vad är en piazza?
På dessa storförskolor har man ofta valt att ha en så kallad ”Piazza” (som kommer från de lektorg man ofta har i de Italienska förskolorna med pedagogiken Reggio Emilia används) som är stor och till användning för alla, ofta på bekostnad av mindre hemvister. Det kan såklart vara till fördel med en gemensam rymlig yta, men inte enbart. Det är tyvärr inte alltid bra att ”tvingas” fördela barnen i piazzan för att man inte får plats inne på sin egna avdelning.
Många förskolor väljer att också äta inne i piazzan och då flera avdelningar på en gång. Det funkar bra på många ställen, men långt ifrån alla. Och på flera enheter har man valt att ha ett matbord ändå inne på avdelningen för de barn som behöver lite lugnare matsituationer. Men, behöver inte alla barn det? Egentligen? Vi vuxna? Behöver inte vi en så lugn arbetsmiljö det går att få till, utifrån de förutsättningar vi har?
Anpassningsbara lokaler
Det finurliga med de här stora byggnaderna, är att man ett, tu, tre, kan bygga om dem vid behov. Till skolor, ålderdomshem eller liknande. Jättebra! För kommunerna. Men för våra barn? Inte jätte… De skulle troligtvis få mer positiva effekter av byggnationer som var gjorda för dem, utifrån deras villkor samt för personalen som ska arbeta i sådär 50 år med helst kroppen i behåll. (Det för mina tankar in på det här med låga möbler överallt, som även jag som ung förespråkade. Innan jag blev gravid och kände av mina ryggproblem, vill säga. Nu är jag inte lika positiv. Snarare motståndare. Men det blir ett annat inlägg).
Så… de här stora, stora förskolorna – till vilket syfte byggs dem? På vilket sätt främjar man en god vistelse för våra barn i förskolan med dessa byggnader? Jag vet inte. Men jag vill gärna få höra vilka positiva bieffekter det har bidragit med till våra förskolebarn. För här önskar jag verkligen att jag (och forskningen) har fel.
Så vad säger ni som har erfarenhet? Vad är det bästa med att arbeta på en storförskola? För dig som personal? För barnen som vistas där?
Shoot! Övertyga mig.
Författare
Upptäck mer från Tankar om Förskola
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Storförskolor är ett ”spännande” fenomen. Jag gick från att jobba på en enavdelningsförskola till en nybyggd storförskola med först sex, sedermera åtta, avdelningar fördelade på två våningsplan. Jag känner igen i princip allt du beskriver. Helt klart väger nackdelarna över, både för barnen och ur arbetsmiljöperspektiv.
Jag är inte heller säker på att det är så kostnadseffektivt som kommunerna hoppas på – sjukskrivningstalen har ökad stadigt under de fem år ”min” förskola varit i drift och det ser inte ut att förändras. Samtidigt ökar andelen barn i behov av stöd och även om vår huvudman försöker begränsa resurskostnaderna för dessa barn genom att nästan bara godkänna tilläggsbelopp (alltså pengar som förvaltas centralt och som kan fördelas ut till förskolor vid behov) till s k ”prio 1”-barn (barn med fysiska funktionsvariationer som kräver daglig omvårdnad) – även om det sannolikt strider mot Skollagen – så landar verksamheterna ändå på ett negativt resultat i budgeten.