Från snigelprojekt till lärarvillkor – varför förskolan behöver tid att växa

Det finns ögonblick under mitt drygt 30-åriga yrkesliv som förskollärare som lever kvar i mig och ger en go’ känsla i magen. Ibland funderar jag över varför just dessa stunder eller ögonblick har fastnat. Till exempel det där året då förskolegården översvämmades av sniglar. Det var något som fångade barnens intresse men som också tog sig lika många former och uttryck i hur de närmade sig i sina lekar med sniglarna och i sitt utforskande. Vissa samlade ”lilla snigel” för att byggd snigelfamiljer och hem och hämtade mat till dem.

Andra organiserade snigelrace och turneringar

Några barn fascinerades av sniglarnas varierande mönster och färger på skalen sorterade och räknade om och om igen. Känslan när man tog på dem var både mjuk, kall, slemmig och hård. Det var viktigt att vara försiktig när man höll i dem eftersom sniglarna annars kunde gå sönder. Och vad hände när en snigel var för stor för sitt ”hus”? Varför finns det sniglar?

Nyfikenhetsfrågor ställdes och barnens vetgirighet och lust att undersöka och lära visste inga gränser. Många diskussioner ägde rum mellan barnen där egna teorier, erfarenheter och kunskaper prövades gentemot vännernas. Nya begrepp infördes och lades till ordförrådet. Projekt snigel drog igång och fortsatte tills sniglarna blev färre och färre och en dag inte längre var där. Förutom kanske ett och annat tomt skal. 

Bygga ett projekt

Visst ger det oändligt många tankar och idéer kring vilka möjligheter som finns att bygga ett projekt kring barnens intresse för sniglarna. Man kan göra det spontant i stunden som bjuds. Men också genom att planera undervisning för att ta tillvara matematik, språk, skapande, rörelse, värdegrund och naturvetenskap men också användande av olika metoder och verktyg. Och det är ju precis det vi vill göra, vi som valt det här yrket. Vi vill kunna gå till arbetet för att ge barnen lustfyllda och lärorika upplevelser. Vi vill känna tillfredsställelsen i att se glada och nyfikna barn få utlopp för sin naturliga vilja att erövra nya färdigheter. Samt får insikten i att ha lärt sig något nytt och som växer i sig själv, som har ett gott självförtroende, en god självkänsla, som gillar sig själv, de andra och livet. 

Och nu blir det tvära kast

För när jag blev ombedd att skriva några ord så handlade det om Sveriges Lärares avtalsyrkande till HÖK 25. För mig ligger kopplingen i precis detta, att vi inom förskolan behöver goda förutsättningar till att göra ett bra jobb. Då behöver vi ha tid att läsa in oss på olika sätt att utveckla undervisningen kring ett specifikt ämne eller hur vi kan bryta ner målen i läroplanen för såväl individ som grupp. Vi behöver input/inspiration, planering, förberedelsetid inför olika undervisningssituationer. Samt tid att ställa iordning lärmiljöer, tid att dokumentera och reflektera både enskilt och tillsammans med mina kollegor. Vi behöver tid att fundera över hur vi som förskollärare leder vårt arbetslag.

Trots gemensamma ambitioner från de centrala parterna i de senaste avtalen så har det inte gjort tillräcklig skillnad för lärarna. Därför så är det frågan om regleringar som har hamnat högst på listan av krav som ställs i årets avtalsförhandlingar. Lärarna har fått nog och vill ha regleringar som inte går att strunta i och som kan ge balans mellan krav/arbetsuppgifter och resurser. Det vill säga en rimlig arbetsbelastning som också kan göra yrket mer attraktivt och som vi kan stanna kvar i ett helt yrkesliv.

HÖK-24

I HÖK24 finns skrivningar om dimensionering av arbetsuppgifter och uppdrag i förhållande till arbetstid. Ett metodstöd som kan vara till hjälp för att få syn på alla de arbetsuppgifter som finns i förskolan har utformats till hjälp för detta. Hisnande blir det när man tänker på tidsåtgången för alla dessa uppgifter. Inte minst hur mycket tid som används till kringuppgifter som inte har något som helst att göra med förskollärarnas uppdrag och som faktiskt är barnens värdefulla tid. Mycket av det förväntas vi dessutom göra ”när tillfälle ges”.

I Malmö där jag har mitt sammanhang har man inte velat använda sig av begreppet tjänsteplanering inom förskolan. Nu ska det göras men det går långsamt, antagligen för att det i förskolan är ett helt nytt sätt att tänka för såväl chefer som medarbetare. Jag tror för övrigt att ett nytt tänk är nödvändigt. Ett nytt tänk innebär att vi behöver släppa det traditionstyngda i hur saker och ting ska vara i förskolan. Iställetbehöver vi ta utgångspunkt i uppdrag i förhållande till arbetstid. Hur använder vi förskollärares kompetens och erfarenhet ändamålsenligt i en ändamålsenlig organisation? Och hur ser vi till att det systematiska arbetsmiljöarbetet säkerställer bra kvalitet i förskolans utbildning och blir mer självklart än vad det är idag? Vi behöver också säkra kontinuerlig kompetensutveckling hela yrkeslivet och som utformas efter det jag behöver i min professionsutveckling. 

Här är några utdrag från yrkandet som jag tänker omfamnar just dessa delar:

• att tjänsteplaneringen stärks och kompletteras med nationellt reglerat tak för mängden undervisning liksom faktorer som skapar balans mellan undervisning och individuellt undervisningsanknutet arbete för varje enskild lärare samt att innehållet i undervisningsanknutet arbete definieras partsgemensamt på centrala nivå.
• att tid för kompetensutveckling tydliggörs i avtal för lärare och studie- och yrkesvägledare i alla skolformer och verksamheter 
• att arbetsorganisationen utvecklas så att lärares kompetens och erfarenhet används ändamålsenligt och relaterar till professionsprogrammets meriteringssystem

Parterna behöver också gemensamt kräva av regeringen

• att skolväsendets förutsättningar och likvärdighet ska stärkas genom ökat statligt ansvarstagande för finansiering och resursfördelning, liksom ökad regelstyrning av skolväsendets kvalitetsfaktorer, tex grupp- och klasstorlekar.

Vi som arbetar i förskolan vet hur betydelsefull en bra start i livet är. Vi vet att de satsningar som görs tidigt betalar sig långsiktigt i ett samhällsperspektiv. Tveklöst så har vi stöd för de förbättringar som vi ser behöver göras. 

Avslutning

Så tillbaka till förskolan där sniglarna invaderade gården. På samma förskola fanns ett stort rörelserum där vi tillbringade många eftermiddagar. Där erövrade barnen nya förmågor från det att de började som ettåringar till det att de slutade på förskolan. En minnesbild som jag bär med mig är härliga Nora som när hon började i förskolan aldrig lämnat barnvagnen utomhus. Nu var hon större och hade länge tittat förundrat på sina kamrater som vågade sig högst upp i ribbstolen för att sedan kasta sig handlöst ut på den tjocka mattan.

Nu var det någon som ropade på mig:
– Ami, titta på mig! Och där står hon, högst upp i ribbstolen och i nästa ögonblick kastar hon sig ut i luften, landar på tjocka mattan och utbrister:
– Ami, jag kunde inte det igår!