Hår, normer och bemötande – dags för en bredare normkritik i förskolan

Nu ska jag berätta om ett samtal som jag deltog i vid mellanmålet för ett tag sedan. Ett barn började berätta om sin hårtvättsutin, eller wash day som barnet sa. Barnet berättade med stor inlevelse hur man tvättar håret, tar i balsam och kammar igenom håret. ”Och sen Maria, sen måste man ta crème och göra såhär”, barnet låtsas skruva en hårlock. ”Min pappa gör också så på mig. Jag tycker det är jobbigt för det tar så lång tid att fixa håret”, säger det andra barnet som också deltar i samtalet.

Barnet nickar instämmande.

Och jag håller med

Ibland är det jobbigt att tvätta håret och allt som hör till. Det här kanske låter som vilket samtal som helst mellan barn och personal på förskolan. För mig personligen var det ett väldigt viktigt samtal. Vad jag inte beskrev i början var att jag, och de båda barnen bryter emot vithetsnormen och våra hår har en textur och ett lockmönster som inte är så vanligt i Sverige. Att få sitta tillsammans utan att behöva förklara, bara berätta om sina erfarenheter och mötas av en förståelse är inget jag tar för givet.

Under hela min uppväxt har jag brutit mot normen utifrån mitt utseende. Upplevt rasism. Varit med om situationer som inte har känts helt bra, men jag har inte kunnat identifiera det som rasism. Idag vet jag att några av upplevelserna definitivt var rasism. Andra situationer skulle jag hävda handlar om exotifiering. Exotifiering är rasism men handlar mer om att man blir uppmärksammad eller utpekad för att man bryter mot normen. Det kan till och med vara så att uppmärksamheten är av positiv karaktär, men det är ändå en form av rasism! Som sätter sina under långtid.

Dett ska pillas…

Jag har med jämna mellanrum under mina 10 plus år i förskolan sett hur personal, på eget initiativ ”pillar” och fixar barns hår, främst flickors. Och det är uteslutande flickor som har hår som beskrivs med alla möjliga positiva ord. Ord som långt, tjockt, mjukt eller vackert. I alla fall medgörligare hår än mitt. Det flätas och sätts upp samtidigt som barnen får otaliga komplimanger över sitt hår.

Om vi lyfter blicken i rummet, vilka barn står i närheten och hör detta? Barn som kanske aldrig får komplimanger för sitt hår. Eller barn som bara får uppmärksamhet över sitt hår för att det är ”annorlunda” och vuxna som vill fram och känna för att stilla sin egen nyfikenhet. Och detta mina vänner är ett praktexempel på exotifiering och rasism!

Självklart ska vi hjälpa barnen om de ber om att få sitt hår uppsatt eller bort från ögonen. Men vi behöver inte ”fixa barnens hår” för att vi vuxna finner det nöjsamt.

Bemötande

Det förs ofta diskussioner på förskolor om hur vi bemöter barnen utifrån deras kön och kanske kläder. Att man ändrar rösten eller använder vissa ord till pojkar och andra till flickor. Det pratar vi om, under viktiga möten och diskussionsforum, vi kanske filmar oss själva och analyserar filmen. Bra! I podcast-avsnittet som heter ”Om normkreativitet i förskolan”, där kommer vi också snabbt in på normer som rör kön. Missförstå mig rätt, vi för viktiga och intressanta diskussioner, men det finns flera delar av arbetet med normer som vi behöver lyfta utöver normen om kön!

Jag anser att ett steg framåt är utbildning och att vi höjer blicken. Vi som arbetar i förskolan måste utbilda oss, läsa på om hur rasism kan se ut 2025.

Vi behöver reflektera över materialet och böcker på avdelningarna, har vi litteratur som speglar olika typer av människor och utseenden? Till sist uppmanar jag alla som arbetar i förskolan framför allt du som tillhör normen att höja blicken, försöka se hur det är att bryta mot normen och sticka ut!